Saltgruvan

Trapporna ner i gruvan.

På början av dag två nådde vi saltgruvan i närheten av krakow. Huset som gruvningången var i såg ganska ”storslaget” ut och det verkade rätt stort. När vi kom in visades vi till vad som liknade en källargång, vilken som ledde ner till en massa trappor som gick långt ner i berget och som var gjorda av trä och verkade väldigt gamla. Man blev lätt snurrig av att gå i trapporna i vad som kändes som en evighet. Det luktade inte så jättemycket i trapporna, kändes mest häftigt för om man kollade ner mellan spjälorna i trappan kunde man bara se trappräcken i allevighet till det bara syntes mörker.
 

Väggarna är fulla av salt.

När vi väl kom till där vi skulle byta ”riktning” och gå vågrätt istället för lodrätt ändrades omgivningen tror jag eller så var det bara så att jag inte tänkt på hurdana väggarna var i trapporna, men hur som helst så var väggarna nu fyllda av saltkristaller som om man petade på dem fick fingrarna att smaka väldigt salt. De var väldigt hårda och nästan omöjliga att plocka av väggarna. Det luktade gott där nere och jag ville nästan stanna där bara för att luften var så skön att andas i gruvgångarna. Man kände sig väldigt frisk.

Vi fortsatte genom gångarna som sakteligen ledde oss neråt. Helt plötsligt stod vi framför en vid trävägg som blockerade vägen för oss, guiden öppnade sedan en stor dörr i väggen och vi gick in i en slags luft sluss. Den bestod av en vägg gjord av trä  i varje ände med en stor dörr i varje vägg. Senare var det många fler av de slaget.

Den stroa underjordskyrkan.

Vi fortsatte vidare och till dom flestas förvåning gick vi genom vad som liknade flera små kapell där djup nere i berget, guiden berättade att gruvarbetarna hade varit väldigt fästa vid religion och därför byggde dom många små böneplatser nere i gruvan. Där de hade morgon och aftonbön. Inte långt därefter kom vi in på en liten plattå, där nedanför var ett gigantiskt rum som var ytterligare ett kapell men det här var det snarare en riktig kyrka. Vid sidorna av plattformen fanns två långa trappor som ledde ner till kyrknivån. Vi stannade där en stund och tog en paus från touren, det var riktigt coolt i där inne, men det enda som var lite synd var att det hade gjorts så mycket om till vad  som liksnade en turistattraktion. Men trots det var utsikten ovanifrån ner mot underjordskyrkan nog det häftigaste på hela resan.


 Inte långt efter det åkte vi med hissen upp till markytan igen det kändes jättekonstigt att helt plötsligt stå mitt i en stad igen. Det luktade väldigt äkligt i jämnförde med gruvans dofter.

Reseskildring Polen 2012: Upplevelser på Auschwitz koncentrationsläger.

Reseskildring Polen 2012: Upplevelser på Auschwitz koncentrationsläger.:                                                                 Links text om Auschwitz.

här är min sida av krakow

                                          

När vi först kom till Krakow fick man inget speciellt bra intryck av staden, staden va grå och såg tråkig ut. Även om Krakow va en före detta huvud stad och en av dom största städerna i Polen så verkade staden vara ganska fattig och taktiskt lite gammaldags i stilen. Vi hade lite tur i oturen när busschauffören skulle köra oss till hotellet efter att vi hade varit i saltgruvan så kunde inte  han hitta någon parkeringsplats så vi var tvungna att åka runt i Krakow i ca 30 min extra för att hitta någonstans att parkera. Men inget ont kommer utan nått gott, så tack vare att våra förvirrade busschaufförer så fick vi en extra inblick av Krakow och stadens olika sevärdheter, även om vi åkte fram och tillbaka på samma väg de mesta av tiden…
  
När vi äntligen hade kommit fram till hotellet fick vi 20 sloty pär person. Så efter vi hade gjort oss lite hemmastadda i hotell rummet och duschat av oss så gick jag, Gustav och Axel G iväg till köpcentrumet som bara låg några 100 meter från hotellet för att hitta något gott och billigt ställe för att äta lunch på. Efter en lång diskussion av vart vi skulle äta så blev de McDonald’s som ja själv då tycker va lite tråkigt för att de kan man ju lika gärna äta hemma i Sverige. Men ja måste erkänna att de va mycket godare här i polen och en hamburgare kostade bara 2 sloty. I köpcentrumet va de nästan inga polaker och dom flesta såg ut som oss svenskar, men ute i stan var de nästan bara polaker och man märkte ibland att dom stirrade på oss som att vi va utomjordingar eller nått sånt. Efter maten så träffade vi Arvid, Spencer och Daniel vid en affär och vi bestämde oss för att gå in mot stan och kolla lite på deras kultur innan vi skulle samlas igen vid hotellet.
 Luften i stan var inte lika frisk som i Sverige, kanske för den galna trafiken som släppte ut så mycket avgaser eller bara att Polen inte riktigt har kommit lika långt i utvecklingen om miljön och dens behov. Man blev nästan deprimerad när man gick bland alla hus och affärer för allt va bara grått eller svart och nästan allas kläder var också gråa eller svart så såg alla så sura ut hela tiden, så där va de en stor skillnad mellan Sverige och Polen. Sen hade vi inte mycket tid kvar att kolla på stadens sevärdheter för vi skulle samlas vid hotellet innan vi gick till en Italiensk restaurang som lärarna hade hittat innan. De va ett mysigt lite område vi gick igenom innan vi kom fram till ett större utrymme där de va mer turister och där restaurangen låg. Ja själv blev lite besviken att vi åt på en italiensk restaurang för de finns ju sådana i Sverige också så de hade ju varit lite roligare att testa Polsk mat på en Polsk restaurang. Men de va trevligt ändå och maten smaka gott så ja ska inte klaga.
Man såg inte många Polska ungdomar i våran ålder ute på gatorna, de va nästan bara turister. Men vi såg ju några vid skolan och dom va faktiskt inte så lika oss Svenskar, dom va nästan alla kritvita och de va nog ingen som brydde sig om sitt utseende. De tycker ja faktiskt var lite häftigt hur dom tänker här i andra länder.
 Jag tror folket i Krakow var väldigt religiösa tror jag med tanken på alla stora och mäktiga kyrkor, de va inte bara små tråkiga kyrkor nånstans i skogen som i Sverige dom hade istället jätte stor med många snygga detaljer på och dom låg nästan mitt i centrum i Krakow. Med mycket roliga minnen från Krakow så e ja trots allt mycket nöjd när vi åker hem igen till Sverige.              

Besöket i Auschwitz-Birkenau

Grått och dystert är det första som dyker upp i mitt huvud när vi stiger av bussen. Jag antar att de mulna molnen på himlen och de gyttjiga vattenpölarna bidrog till känslan, men ändå så försvann genast den glädje och glada stämning vi hade byggt upp på resan dit.

Jag vet inte hur mina vänners inställning till detta dystra besök var, men vi pratade inte så mycket om det som berättades för oss. Sprang och stojade gjorde vi absolut inte, för att visa respekt både för de besökande, och för de minnen som är begravda där.

Det kändes lite overkligt hela vistelsen där, att båda klasserna var på utflykt till Polen, och inte var som helst, utan just i Auschwitz med en hemsk bakgrund. Guiden guidade oss upp i det granitröda tegeltornet som låg precis vid ingången. Därifrån hade vi en klar utsikt över hela lägret, och dess storlek. Sen fortsatte vi och kollade in varje del av lägret. Vi fick se järnvägsplatsen för nya ankommande, hur de sedan bodde, hur toaletterna såg ut, och så vidare. Vi lärde oss också väldigt mycket genom bilder och vad guiden berättade för oss, men som vi inte kunde se med egna ögon.

Guiden guidade oss upp i det granitröda tegeltornet som låg precis vid ingången.

Vi fick se järnvägsplatsen för nya ankommande. 

Under vistelsen i Auschwitz-Birkenau så försökte jag leva mig in lite i rollen som fånge i lägret. Och med hjälp av kunskapen jag fått genom de andra skolarbetena vi har jobbat med den senaste tiden så fungerade det en aning bättre. När man står där är det lite lättare att föreställa sig och få en klar bild av allt, för miljön är redan där genom ögonen.
Om detta hade hänt i nutid hade lägret förmodligen varit mycket värre. Med dagens teknik hade man haft avancerad och effektivare avrättningsteknik, fast med samma brutalitet och tortyr som innan. Sånt är jobbigt att föreställa sig.


Det känns konstigt att gå runt med sin mobiltelefon och leta schysta bilder med tanke på vad som har ägt rum. Samtidigt så är det nästan värre att inte ta bilder och därmed ej förmedla platsens historia vidare. För detta är en plats alla borde se. Varför är den så viktig att se? Jo för än så länge finns det människor som kan berätta vad de med egna ögon har upplevt. Men när de inte längre existerar så är bilder och berättelser allt vi har kvar.

Vi gick vidare in mot den sagolikt vackra skogen. Där var det en mycket stor minnesplats med gravar och statyer, och folk hade lagt dit färgglada blombuketter. Guiden berättade om de sprängda gaskamrarna och hur det gick till när lägret kom till sitt slut. Sedan fortsatte vi in under gröna trädtoppar. Skogen var hyfsat stor, och med gröna trädkronor högt ovanför marken och fina jämna stigar så glömde jag för ett ögonblick bort vart jag var någonstans. Om man inte tänkte på historien bakom denna gråa och livlösa plats så hade det varit ett mycket trevligt ställe. När vi kom ut ur skogen igen så låg framför oss ett mycket stort fält med vad som såg ut som söndersprängda byggnader, och ännu ett granitrött tegelhus. Vi fick veta planerna angående nästa utbyggnad till Birkenau. Vi fick se stora cylinderformade byggnader, man undrar vad som var planerat för dessa. 

Efter det så vandrade vi vidare mot ruinerna av ‘Canada II’. I lägret så fanns det två stycken ‘Canada’ hus. Där förvarades alla fångarnas värdesaker utan större anledning. Det var bara för att fångarna inte skulle få behålla sina ägodelar. Väl framme vid en av ruinerna så fanns det en glaskupol, och innanför den så var det en massa slitna bestick och knappar. Jag hittade en hyfsat platt sten på marken brevid, den är grå med vita prickar och ligger nu hemma i fönsterkarmen som ett minne.

När vi begav oss tillbaka mot bussen så hade vädret lättat. Solen slängde ut varma strålar av ljus som försiktigt la sig över lägret. Många tog av sig sina jackor och andades ut, för nu var turen över. Nu slapp man tänka lika mycket på all jobbig historia, som bara verkade bli värre och värre desto längre fram vi kom med guidningen. Det kändes lite som i en Disney-film och då i slutet när alla blir vänner så lättar vädret helt magiskt. Vi gick tillbaka mot bussen pratandes lite om våra upplevelser. Och sen pratade vi lite om vad vi skulle få till middag. Och innan vi visste ordet av så var vi på väg igen, med lika glad stämning som vi hade anlänt med.

Nu efter besöket så känner jag att jag har fått en mer fullständig bild av historien om förintelsen. Även fast det kanske inte var så trevlig stämning medan vi var där så är jag glad över upplevelsen nu i efterhand. Jag ger besöket 5 / 5 stjärnor för lärorikt besök.

Jag är väldigt glad att ha fått följa med på denna klassresan. Det har varit en jättekul och lärorik upplevelse. Det har varit kul att få uppleva de mörka saltgruvorna, att lära sig historien bakom koncentrationslägren, och besöka skolan i Tychy. Och att ha fått uppleva allt med sina vänner dessutom! Det blir ett minne för livet. Jag ger även klassresan 5 / 5 stjärnor.

Av: Love Grundberg Klass 9A

Upplevelser på Auschwitz koncentrationsläger.

                                                               Auschwitz

 Under själva bussresan på väg till Auschwitz tänke jag inte mycket på upplevelserna som skulle följa utan pratade och hade roligt precis som vanligt. När vår bussguide talade om för oss att vi började närma oss lägret kikade jag ut genom bussens fönster efter Auschwitz  utan att riktigt förstå exakt vart det låg. Det var först när vi stod utanför bussen framför "Arbeit macht frei" skylten vid förintelselägrets ingång  som jag insåg att vi endast stod några meter från det ökända förintelselägret av död och förödelse.

Väl där var den första tanke som slog mig hur dyster stämning som genast uppstod då vi tog de första stegen in på lägret. All glädje som legat i luften under bussresan upplöstes och luften blev tyngre. Själva området kan beskrivas med ord ungefär som ett fattigt bostadskvarter ur en gammal moralisk film.

Auschwitz var och är fortfarande delat i tre olika koncentrationsläger som kallas Auschwitz I, Auschwitz II-Birkenau och Auschwitz III. Vår guidade tur av förintelselägret pågick i ungefär 6 timmar och vi såg inte ens det tredje koncentrationslägret överhuvudtaget. Första delen av Auschwitz vi besökte var Auschwitz I, det minsta men antagligen mest kända koncentrationslägret i världen. Där fanns så många besökare och så mycket oljud att vi var tvungna att använda hörlurar för att höra vår guide.

De första byggnaderna vi besökte i Auschwitz I koncentrationslägret var de så kallade "blocken" eller före detta bostadsutrymmen för fångarna i lägret. Här hölls tusentals människor som ansågs strida mot Tysklands dåvarande policy om den "perfekta ariska rasen" fångna och intryckta i trånga tvåvåningshus under andra världskriget. Nuförtiden har byggnaderna omarrangerats på insidan av Auschwitz för att fungera som ett museum för besökare och guidade turer såsom vår.

Området såg mycket likt ut vad jag föreställt mig innan vi anlände eftersom jag har sett tillräckligt många bilder och filmer för att kunna skapa en tydlig bild av hur Auschwitz ser ut nu och såg ut förr. Inuti de så kallade blocken kunde den uppmärksamma upptäcka små detaljer som till exempel små inbuktningar i golvet där fångarna eller någon möbel antagligen ofta stod under 1940-talet och sakta men säkert nött ner golvets material. Jag reagerade dock inte så mycket känslomässigt på byggnaderna trots att jag visste att tusentals människor hade plågats och förnedrats där en gång i tiden. Detta antagligen för att jag redan visste om detta, jag förväntade mig inget annat.                                                                  

Jag reagerade inte mycket på varken byggnaderna i sig
eller området runtomkring utan mer på det faktum att man bevarat ägodelar och biologiska delar från fångarna på Auschwitz ända till idag. Vi fick se flera rum med ägodelar från offer till koncentrationlägret som till exempel skor, tandborstar och till och med avrakat hår från människor, allt placerat bakom tjocka glasrutor. De väntade sig antagligen att få ett nytt hem och att få användning för sina skålar, borstar och strumpor. Men det fick de inte, utan allt togs ifrån dem med våld av SS soldaterna så snart fångarna anlände till lägret.

Förutom fångarnas fysika ägodelar fanns även information om många av dem bevarade på papper bakom glas för allmänheten att beskåda. Namn, familj, kontakter, yrke, födelse/dödsdag. All information fanns nedtecknad av Nazisterna. Jag blev imponerad över hur systematiserat allt var, det måste ha krävts enorma ansträngningar för att hålla allting igång, och hemligt på det, under så pass lång tid. När man läser om Auschwitz känns det som om man bara massutrotade tusentals människor utan att egentligen tänka på vilka de var, men detta var inte fallet, då Nazisterna ville utnyttja allting så långt de kunde. Även gratis arbetskraft från judar.

Inuti ett av blocken hängde hundratals porträtt på fångarna som levt här under kriget längs med väggarna av både kvinnor, män och barn. Bortsett barnen tyckte jag att dessa bilder av hög grad liknade fångfoton som man till exempel ser i filmer eller tv serier. Skillnaden är förstås att majoriteten av människorna som blev offer för Auschwitz var oskyldiga.

Utav alla platser i Auschwitz I fanns i synnerlighet ett särskilt minnesvärt block som fastnade speciellt väl. I detta blockets källare fanns otaliga celler som användes till att plåga fångar genom allt ifrån svalt till trängsel.
Tiotals Judar trycktes in samtidigt på kvadratmeter stora areor för att sedan få trängas där i flera dagar och nätter utan mat och vatten. Allt för att förnedra och förtrycka alla som inte tillhörde den "Ariska rasen".

Men det jag utan tvekan berördes allra mest av var en slags glasbehållare som fanns bevarad i ett av blocken. Detta var dock inte vilken glasflaska som helst, utan en urna fylld med den enda kända kvarvarande askan av alla de oräkneligt många kroppar som brändes i Auschwitz krematorier under andra världskriget. En glasurna som grav åt tusentals människor.

Efter besöken i alla blocken som var öppna för allmänheten fanns det endast en sak att besöka innanför de höga taggtrådsstängslen på Auschwitz I koncentrationsläger, en gaskammare. Denna gaskammare är den ända som fortfarande existerar i sitt "ursprungliga skick" i hela Auschwitz. De tyska soldaterna sprängde nämligen många byggnader efter kriget för att röja undan all bevis av vad som pågått i Auschwitz.

Utrymmet i gaskammaren var mycket litet till och med för dagens besökare. Vår grupp bestod av ungefär 30 personer som alla gick in i gaskammaren. Enbart vår grupp fyllde cirka en fjärdedel av den trånga kammaren så man tänkte att man möjligtvis skulle kunna ha pressat in omkring 150 personer i en kammare under kriget. Detta var precis vad man gjorde också, förutom att man dessutom tryckte in ytterligare 750 människor. Detta betyder att man trängde in och gasade ihjäl över sex gånger så många människor som vi trodde skulle få plats i en kammare, samtidigt.

På väggarna inuti kammaren fanns riv-, och klösmärken från fångarna samt djupa gropar i både tak och glov från de oräkneliga antal fångar som försökt fly eller gräva sig ut. Till ingen nytta. Trots alla hemskheter som pågick här under 40-talet kände jag inte några starkare känslor av rädsla eller skräck. Troligen delvis på grund av att det är svårt att förstå vad som faktiskt hände här en gång och delvis därför att jag återigen redan  relativt väl kände till ohyggligheterna som pågick inom Auschwitz och gaskamrarna.

Efter vår timmeslånga lunchrast slog vi oss ner i bussen under ett par minuter och anlände sedan till nästa del av vår guidade tur av Auschwitz, Auschwitz II-Birkenau, med sin gigantiska area, sitt höga taggtrådsstängsel och sin ökanda järnväg i centrum.
Men det är en helt annan historia...

Att resa till Auschwitz koncentrationsläger kan vara en intressant och lärorik upplevelse för vem som helst och alla bör göra det för att påminna sig själva om ett av människlighetens allra största misstag.
//Link

                                  Resan till Polen – Dagen i Auschwitz

När bussen anlände till parkeringen utanför Auschwitz så var jag både nervös och förväntansfull. Jag hade hört väldigt mycket om Auschwitz men var väldig spänd nu när vi var där. Jag såg också att mina kamrater var väldigt nyfikna på hur det ser ut innanför murarna och taggtråden.

Efter att lärarna hade delat in oss i två grupper så gick vi in i en stor byggnad där vi kunde gå på toaletten eller köpa något a dricka. Där fick vi också varsin dosa och ett par hörlurar så att vi kunde höra vår guide när hon pratade i en mikrofon.

Efter att alla hade gått på toa så gick vi ut till ingången som ledde oss in i Auschwitz.

Ovanför entrén satt skylten där det stod: ”Arbeit macht frei” som betyder: Arbete ger frihet. Det var lite konstigt att stå utanför, att jag stod så nära där flera tusentals människor dog.

Det tog ett tag att komma in i Auschwitz för det var många andra som också ville se det före detta koncentrationslägret.

 

                                                                  Skylten från Auschwitz

Vår guide sa att Auschwitz var en samlings plats för den polska militären innan tyskarna kom och gjorde om det till ett fångläger.

Efter att vår guide pratat lite om hur det gick till när folk anlände till Auschwitz så gick vi in i lägret.

Det första jag lade märke till var att det såg väldigt prydligt ut där inne. Det växte små gröna träd vid sidan av vägen, barackerna såg väldigt prydliga ut och det växte gräs lite här och var.  Så kunde det väl inte ha sett ut, tänkte jag. Det var alldeles för fint! Jag hade förväntat mig att det skulle vara grått, trist och dystert men det var det inte, inte på utsidan i varje fall.

                                                                       Bild från Auschwitz

Vi fortsatte in i en barack och där visade vår guide oss några planscher på hur många som åkte till Auschwitz och hur statistiken om vilka som åkte dit t.ex. om de var polska politiker, judar m.m. Vi fick också se en karta på Auschwitz och var saker fanns såsom baracker, tåg rälsen och gaskammaren.

Vi gick vidare till nästa barack men vi fick vänta en stund på gruppen framför oss. När vi äntligen kom in så såg jag att den här baracken var värre en den förra.

Vi fick se alla ägodelar som de som anlänt varit tvungna att lämna över.

Där fanns skor, väskor, kläder, proteser, tandborstar och and personliga ägodelar.

                                                   Skor från de mördade människorna

Vi gick upp en våning och där fick vi se olika klädesplagg gjorda av hår från fångarna. Det var hemskt att se allt detta eftersom att det ger en ännu mer insikt om vad som hände i lägret.  Sedan fortsatte vi till en barack som låg en bit längre bort så vi började gå mot den. När vi kom fram berättade vår guide att den här baracken kallas dödsbaracken. Vi var alla lite förbryllade och frågade varför. Guiden berättade att i den baracken finns fotografi och bilder på alla dem som hade dött här.    

Vi gick igenom en lång korridor där det hängde porträtt på människor som dött i Auschwitz. Många levde i något år men det fanns de som bara levde i en vecka eller ännu kortare. De som hade blivit mördade direkt vid ankomst till lägret fanns det inga foton på.

Att folk dött efter bara en vecka där kändes väldigt konstigt. Att det var så hårt att vissa bara överlevde i sju dagar. Vi fortsatte in i ett rum och där fick vi se lite mer information om hur länge folk levde i lägret. Vi fick t.ex. se en bild på en pojke i vår ålder som bara vägde 20 kilo. Det var otroligt att man kan väga 20 kilo och ändå leva!

Sen fortsatte vi till en av de få gaskammare de hade på Auschwitz 1. Utanför byggnaden såg jag en slags gränd med pelare som satt vid sidorna och en stenmur vid änden av gränden. Jag frågade vår guide om gränden men hon svarade bara att hon skulle berätta om den efter gaskammaren.

Gaskammaren bestod av två våningar. På översta våningen bodde människor medan de väntade på att bli gasade. Sedan fanns det en undervåning. Där låg själva gaskammaren. Den såg inte ut riktigt som jag hade föreställt mig.

Vi gick först ner för en trappa av sten som hade blivit lite bucklig efter att så många hade gått på den och av ålder.

Sedan kom vi ner till en smal korridor som ledde till en korsning. Man kunde antingen ta till höger eller vänster. Vi tog höger först och där låg gaskammaren. Den bestod av ett litet rum med stenväggar och med två små hål i taket. Det fanns inga fönster eller hål i dörren.

Vår guide sa att de tvingade in dem som skulle gasas i rummet och sedan stängde de och låste dörren. Sedan så satte de på gasen och den kom ut genom hålen. Människorna andades in gasen och dog. Sedan lastades liken och bars till krematoriet.

Vi fortsatte till den vänstra gången. Där fanns också några rum där man gasade men också ett rum där det fanns ett kvadratmeter stort bås där man ställde 1-4 personer och tvingade dem att stå upp i tjugofyra timmar. Satte de sig ner så blev de skjutna.

Det var rätt hemskt när jag tänkte på att vara tvungen att stå i en liten fyrkant i tjugofyra timmar när jag redan är jättetrött och hungrig och om jag skulle ha satt mig ner skulle jag ha blivit skjuten.

Efter att alla fått se gaskammarna så gick vi ut igen och gick till gränden utanför. Väggen, berättade guiden, fick man stå vid och bli skjuten vid. Det var en av de avrättningsmetoder som fanns innan man kom på gasningen.

”Pålarna” var också en avrättnings metod. Det var den värsta i hela Auschwitz. Man blev bunden med händerna bakom ryggen och sen hängde man upp händerna på pålen så att man inte nuddade marken så att man dog av att armarna gick ur led tillslut.

Sedan fortsatte vi till krematoriet. Det var en stor tegelbyggnad med en skorsten. När vi gick in fick vi se massor av stora slags ugnar med ett stort runt hål i.. Min guide sa att de stoppade in en eller flera lik åt gången i varje ugn. Sedan så gick vi en liten bit till och sen fick vi lämna tillbaka hörlurarna och dosan.

Jag har lärt mig massor under Polenresan både om hur det var på koncentrationslägret och om hur det var att leva i nutida Polen och gå i polsk skola. Jag skulle verkligen rekommendera att man någon gång åker till Polen för att antingen besöka Auschwitz, åka till den berömda saltgruvan utanför Krakow eller bara åka dit för att lära sig mer om deras kultur. Men det har inte bara varit en lärorik resa. Det har också varit jätte kul att umgås med kompisar och att göra den här resan tillsammans med 9B.  

   

Av Conor Bushe, klass 9A

Min dagbok: Auschwitz.

Jag ska berätta lite om min dag i Auschwitz och även lite om mina egna tankar inom området.

När vi hade lämnat hotellet på onsdag morgon tog det ca. en timma med buss till Auscwitz.
Man hann inte göra så mycket under resan dit så jag tog lite extra sömn för att vara piggare när vi kom fram.

När bussen rullat in på Auschwitz uppfart och vi klivit av bussen fick jag en obehaglig känsla, nästan som om någon sa till mig att här har något hemskt hänt en gång. Jag fick rysningar och sammtidigt som vi närmade oss ingången till éntren snubblade jag över massor av tankar, allt från är detta verkligt till hur jag trodde själv att det skulle se ut.Väl inne i éntren så blev vi uppdelade i två grupper som skulle ha varsinn guide, våran grupp hade dock två stycke, en polsk och en svensk. Vi fick varsitt headset för att kunna upfatta ljud bättre.
Det var ganska mycket folk men inte så mycket att man behövde knö. Turen tog ca. två timmar och den var ganska energi krävande, för jag menar, det var en ganska lång tur. De flesta husen/barackerna i Auschwitz var murröd, vilket var en skrämmande form och som jag tror symboliserar blodet som spillts. Under turen gick vi igenom fyra barracker, en gaskammare och ett krematorie. Det var en riktigt intressant upplevelse i mitt liv då jag har band knutna till det judiska folket. I varje barrack fanns det olika tavlor med olika information och i en barrack fanns det stora rum som var skyddade med glas, inuti dessa ''rum'' fanns det olika kvarlevor från judarna. Det fanns skor i en och glasögon eller hår i några andra, det var riktigt skrämmande att se kvarlevorna samtidigt som man tänkte lite djupare in på saken, t.ex. att just dessa skor har ett litet barn haft på sina små fötter för många år sen. Det kom tårar upp i ögonen men jag försökte stoppa dem för jag ville inte ha allas uppmärksamhet när det var turen vi skulle fokusera på. Gaskammaren var nog det värsta jag sett i hela mitt liv. När man kom in i den så såg man golvet där judarna hade strömmat omkring i fruktan i väntan på sina sista andetag. Och om man tittade upp i taket så såg man de fyrkantinga hålen i taket där Zyklon-b blivit insläppt. Jag fick rysningar hela tiden och jag kände någon slags närvaro som jag inte riktigt förstod mig på.
När vi var klara så skulle vi först äta lunch och sedan åka till Birkenau (Auschwitz två) för ytterligare en två timmar tur. Jag ska inte gå så långt in på detta område då det finns så mycket att skriva om.
Bussen var utanför Birkenau ca. femton minuter senare. När jag såg storleken av Birkenau blev jag helt häpen och förstod inte riktigt hur man kan bygga ett sådant stort fängelse! Från éntren till andra sidan gick det en tågräls. I mitten hade judar från Polen och Tyskland klivit av efter några dagar instängda i tåget som några grisar påväg till slakteriet. Jag får en illamående känsla när jag tänker att det är såhär det går när folk hatar annat folk för dom tror dem är störst och starkast.

Jag tyckte hela resan var en viktig del av mitt liv då jag fick se hur hat från grunden till dess högsta stadie ser ut. Jag är inte säker men det finns en chans att jag återbesöker Auschwitz när jag blivit äldre och känner att det skulle behövas.

Skolan saknade lyster pålacken!

När vi skulle till Tychy så hade vi redan vant oss vid Polens miljö, och hade därför inga förväntningar på att skolan skulle vara modern. Och vi hade rätt.

Den ståtliga, men slitna byggnaden tornade upp sig framför oss. Vi, med våra svenska, dömande ögon, såg ett grått hus med flagnad färg i varje hörn. Medan de med andra ögon såg en byggnad där varje meter hade sin egen historia. Jag hade inte de ögonen. Hela bilden var för mig egentligen ganska trist. Höstlöven med sin höstgula nyans livade upp synen. 
'

Trötta och ofräscha som vi var, envisades de vuxna ändå med att ta ett gruppfoto på oss. Vi radade upp oss ett stenkast från skolans lilla entré. Ett foto med en bunt glada ungdomar med ringar under ögonen var vad de fick. 
'

Efter att vi blivit indelade i grupper fick vi träda in genom skolans entré. Det första jag la märke till var lukten. Den var som en blandning av källare och bäckvatten. Det andra var trappstegen, slitna av alla tusentals fötter som gått där genom åren.  Det gav en känsla av yrsel att gå på dem, eftersom de var så ojämna.

 '

Ledda av en ganska bastant lärare, tog vi oss till toaletten. Ett litet rum bestående av fyra bås. Två blåa, killarnas och två rosa, tjejernas. Jag tyckte det var konstigt att de låg i samma rum eftersom båsen ändå var förhållandevis öppna. Dom var taklösa, och det var lite över en decimeters avstånd mellan vägg och golv.
'

Klassrummet vi kom in i var inte större än ett vardagsrum. Väggarna var höstgula med en grön rand intill taket. Rummet var färgrikt. På väggarna satt målningar i alla färger och i hörnet stod en typisk engelsk telefonkiosk gjord av kartong, lysande röd i full storlek och allt.                      

I klassrummet satt elever mellan tolv och sexton år, med vilka vi skulle ha en gemensam engelska lektion.  Med sin polska brytning krävdes det koncentration för att förstå vad de sa.Vi fick ett papper med frågor på som vi skulle diskutera. Dumt nog satt jag bredvid Joel i andra klassen så det blev inte en så värst givande lektion. 
 '

Timman efter ägde rum på en mörkt rödfärgad idrottsplan. Våra skolor skulle möta varandra i en fantasilös stafett som gick ut på att springa mellan två koner, och ena gången hoppa hopprep och andra, studsa en boll. Åren innan oss hade skolorna mötts i fotboll eller volleyboll. Lite besviken blev jag faktiskt. Hade sett fram emot det. 
 '

Mamma berättade efteråt att föräldrarna hade föreslagit en hopprepstävling mellan Ivan och deras idrottslärare men hon hade avböjt. Hon hade "ont i foten." Hon som tidigare hoppat runt så frenetiskt och hejat på i stafetten. Jag har svårt och tro att det var sant. Minuterna innan hade hon hade flugit runt som en studsboll och peppat sina elever, sen fick hon helt plötsligt ont i foten. 
'

Besöket slutade med att skolorna utbytte presenter med varandra och folk tog avsked.
Trötta och i behov av svalkande skugga,  gick vi med släpande steg mot bussen som skulle ta oss till Berlin.  

 

Ett oförglömligt besök

Det var vid första anblicken av skylten jag började förstå var vi faktiskt befann oss. "Arbeit macht frei", stod det. Stämningen ändrades och det var inte längre någon som pratade och skrattade.  
Utseendet var inte som jag förväntat mig. Jag trodde att Auschwitz var större än Birkenau, men det visade sig vara tvärtom.
Det var områden med stora, fyrkantiga tegelhus som var omringade av taggtrådsstängsel.


Vi hade blivit indelade i två grupper och tilldelad varsin guide. Min grupp hade den
engelsktalande, vilket jag var jag nöjd med.

Guiden började med att leda oss in i de såkallade blocken och visade oss ett rum med hundratals skor. Det kändes hemskt att tänka på att de en gång tillhört oskyldiga män, kvinnor och barn som blivit dödade på grund av att de tillhörde en viss folkgrupp.

I ett block var väggarna täckta med svartvita inramade foton på nyblivna fångar.

Eftersom att de tyska soldaterna rakat av allt hår på dem, tog det ett tag innan jag upptäckte att en del av dem var kvinnor. Enligt guiden hade de flesta av dem blivit skickade in i gaskamrar kort efter att kortet tagits.

När vi såg ett rum med stora högar av människohår och tyger gjorda av hår blev jag både äcklad och förfärad över att man kunde göra sådana barbariska handlingar.

En av de mest oförglömliga stunderna var när vi fick se och vara inne i Auschwitzs enda gaskammare. Alla som var därinne eller på väg ut hade ett dystert ansiktsuttryck och jag undrade ifall de tänkte på samma sak som jag gjorde. Att tusentals liv hade tagits här. Jag föreställde mig att vi blev inknuffade tills det var så trångt att man nästan inte kunde andas och fick panik. Att rummet fylldes av skrik men sedan blev allt tystare och tystare.
Jag såg rivmärkena på väggarna och ryste till. Jag tyckte det var dags att gå vidare och det gjorde jag också.

Maten vi blev tilldelade som lunch var små matpaket från hotellet. Dock var jag inte så hungrig så jag gav bort delar av det, vilket mottagaren var glad över.

På eftermiddagen åkte vi en liten sträcka med buss till Birkenau. Vid ingången fanns ett slags torn som vi gick upp i. Därifrån var det bra utsikt över lägret. Birkenau var ungefär som jag föreställt mig och sett bilder av, förutom än att det var större. Massor av hus som liknade lador var utspridda över ett stort gräsfält. I mitten såg jag den ökända tågrälsen och jag häpnades över hur vackert allt var.

Solen sken och himlen var klarblå när vi gick in i en av de första ladorna. Vädret gjorde allting mindre skrämmande och svårare att ta på allvar.

I en lada fanns det betongbänkar med hål i och guiden berättade att det var fångarnas toaletter och att en del av dem hade som arbetsuppgift att bära bort bajset med händerna. Även om det egentligen är omöjligt att förstå hur illa det faktiskt måste ha luktat, höll jag nästan för näsan med tanke på den bedrövliga stanken.  

Vi fick se fordonet de blivande fångarna hade transporterats i, under flera dagar. Jag började tänka på min egen resa från Sverige till Polen. Jag tyckte den var jobbig eftersom att man hade en sådan liten plats och var tvungen att sitta still så länge, men i jämförelse med dem hade jag mat, vatten, större plats och vetskap om vart vi var på väg.

En annan jämförelse jag gjorde var när jag såg turisttoaletterna i Birkenau. Det var inte så fräscht och bekvämt men efter den nyfunna kunskapen om fångarnas toaletter var de omöjligt att klaga och man uppskattade dem mycket mer än under normala omständigheter.

Resultatet av att ha gått runt en hel dag och brist med sömn var att alla var utmattade och okoncentrerade i slutet av besöket. Vi åkte buss hem efter en lärorik och intressant dag. Jag tycket att alla borde besöka Auschwitz trots att jag förstår om man inte tycker det är kul. Men det är ändå ett minne för livet.