Gruset knastrade under mina fötter medans jag sakta gick genom de välkända grindarna in i Auschwitz. Det var en overklig känsla att gå på just de stället som man sätt i böcker om förintelsen. Avlägset, det kändes avlägset, att tusentals och åter tusetals judar brutalt slaktats här. Just där jag stod har kanske en hel familj stått men de hade ingen aning om vad som väntat, att de skulle bli separerade och deras barn bli utsatta för extrema experiment medans de själva tvingades arbeta tills de dog. Luften blev tyngre och de glada utropen som fanns i bussen försvann. Vi fortsatte efter ett tag in i en av barrackerna. Väl där inne såg vi tillhörigheter till fångarna i lägret. Det var allt från glasögon till resväskor. Men de värsta av allt var när vi kom till ett kalt rum fullt med hår, hår i massor. Det var verkligen hemskt att se, det var ett konkret bevis på vad som hade hänt där för 70 år sen. Guiden brättade för oss att man tillverkade tyg och kläder av deras hår. Tanken äcklade mig.
Vi vandrade ut ur barracken och ut på gården. Det långa grusvägen sträckte ut sig framför oss och vi började sakta gå längsmed den. Guiden förde in oss i block 11. Block 11 var känt för ‘’kom man en gång in, kommer man aldrig ut’’. Block 11 bestog mest av tortyr kammare, ett av straffen var att man fick tillbringa natten i en så smal cell så man endast kunde stå i den. Man arbetade på dagen och stog under hela natten. Man dog av tillslut av utmattning.
De västa straffet var att bli hängd baklänges, det är svårt att förklara men man blev hängd i armarna bakom ryggen och tillslut slets alla senor och muskler av i armarna. Vi gick in i ett antal barracker och i en av dem fanns massvis med bilder på fångar både innan och efter lägret. En av bilderna var en fjorton årig pojke efter lägret, han vägde 12 kilo...
Efter detta kom vi till gas kammrarna, det var en grå, sliten betong byggnad med flagnad färg i utkanten av lägret. Våran grupp lukade dit med guiden i spetsen. Det var underligt att stå på just de ställe där tusentals fångar stått och väntat på sin död. De små luckorna i taket var gjorda för att släppa ner de små kristallerna som sedan förvanlades till gas när de kom i kontakt med luften. Guide turen var sedan slut och de svart dosorna lämnades tillbaka tillsammans med hörlurarna. Våra lärare gav oss en liten matsäck som vi hade fått med oss från hotellet, den bestod av lite yoghurt, en god baugette och en lite för mogen banan. Jag och några kompisar slog oss ned på en parkbänk en bit från Auschwitz.
Efter vi hade ätit klart tog vi bussen till Auschwitz Birkenau eller Auchwitz II. Det var ingen lång resa, utan den tog bara fem minuter. När vi kom fram möttes vi av ett gigantiskt stort fält fullt med olika barracker. Men det var inte många som hade bevarats. Tyskarna sprängde nästan allting när de insett att de förlorat kriget, så mer än hälften av husen bestog endast av husgrunden och en tegel skortsten som stack upp lojt ur marken och ven i vinden. Men de bevarade husen gick vi in i. Det var precis som i filmerna, exakt så man tänkt sig att det skulle ha sett ut. Rader av vångings sängar gjorda av enbart trä, ingen madrass eller något utan bara an kal trä yta. Dessutom brättade guiden att man sov fem till nio personer på varje bädd och bäddarna var inte mycket större än min egen säng. Det fanns inte mycket mer att se på Birkenau, mer än hälften var uppsprängt. Det ända vi stötte på mer som var att lägga på minnet var toaletterna. Det var ett hus som var fullt av runda hål i marken, det var tydligen toaletterna. Även om man bara fick gå på toa en gång om dan när Auschwitz var igång tror jag inte att de var ett så stort problem, eftersom de fick så dåligt med mat.
Bussen väntade på oss en bit bort och vi vandrade dit i lungt tempo eftersom vi var alla ganska trötta. Vi steg på bussen och jag satte mig på min plats och somnade genast så snart bussen börjat sin färd hemmot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar