Ett oförglömligt besök

Det var vid första anblicken av skylten jag började förstå var vi faktiskt befann oss. "Arbeit macht frei", stod det. Stämningen ändrades och det var inte längre någon som pratade och skrattade.  
Utseendet var inte som jag förväntat mig. Jag trodde att Auschwitz var större än Birkenau, men det visade sig vara tvärtom.
Det var områden med stora, fyrkantiga tegelhus som var omringade av taggtrådsstängsel.


Vi hade blivit indelade i två grupper och tilldelad varsin guide. Min grupp hade den
engelsktalande, vilket jag var jag nöjd med.

Guiden började med att leda oss in i de såkallade blocken och visade oss ett rum med hundratals skor. Det kändes hemskt att tänka på att de en gång tillhört oskyldiga män, kvinnor och barn som blivit dödade på grund av att de tillhörde en viss folkgrupp.

I ett block var väggarna täckta med svartvita inramade foton på nyblivna fångar.

Eftersom att de tyska soldaterna rakat av allt hår på dem, tog det ett tag innan jag upptäckte att en del av dem var kvinnor. Enligt guiden hade de flesta av dem blivit skickade in i gaskamrar kort efter att kortet tagits.

När vi såg ett rum med stora högar av människohår och tyger gjorda av hår blev jag både äcklad och förfärad över att man kunde göra sådana barbariska handlingar.

En av de mest oförglömliga stunderna var när vi fick se och vara inne i Auschwitzs enda gaskammare. Alla som var därinne eller på väg ut hade ett dystert ansiktsuttryck och jag undrade ifall de tänkte på samma sak som jag gjorde. Att tusentals liv hade tagits här. Jag föreställde mig att vi blev inknuffade tills det var så trångt att man nästan inte kunde andas och fick panik. Att rummet fylldes av skrik men sedan blev allt tystare och tystare.
Jag såg rivmärkena på väggarna och ryste till. Jag tyckte det var dags att gå vidare och det gjorde jag också.

Maten vi blev tilldelade som lunch var små matpaket från hotellet. Dock var jag inte så hungrig så jag gav bort delar av det, vilket mottagaren var glad över.

På eftermiddagen åkte vi en liten sträcka med buss till Birkenau. Vid ingången fanns ett slags torn som vi gick upp i. Därifrån var det bra utsikt över lägret. Birkenau var ungefär som jag föreställt mig och sett bilder av, förutom än att det var större. Massor av hus som liknade lador var utspridda över ett stort gräsfält. I mitten såg jag den ökända tågrälsen och jag häpnades över hur vackert allt var.

Solen sken och himlen var klarblå när vi gick in i en av de första ladorna. Vädret gjorde allting mindre skrämmande och svårare att ta på allvar.

I en lada fanns det betongbänkar med hål i och guiden berättade att det var fångarnas toaletter och att en del av dem hade som arbetsuppgift att bära bort bajset med händerna. Även om det egentligen är omöjligt att förstå hur illa det faktiskt måste ha luktat, höll jag nästan för näsan med tanke på den bedrövliga stanken.  

Vi fick se fordonet de blivande fångarna hade transporterats i, under flera dagar. Jag började tänka på min egen resa från Sverige till Polen. Jag tyckte den var jobbig eftersom att man hade en sådan liten plats och var tvungen att sitta still så länge, men i jämförelse med dem hade jag mat, vatten, större plats och vetskap om vart vi var på väg.

En annan jämförelse jag gjorde var när jag såg turisttoaletterna i Birkenau. Det var inte så fräscht och bekvämt men efter den nyfunna kunskapen om fångarnas toaletter var de omöjligt att klaga och man uppskattade dem mycket mer än under normala omständigheter.

Resultatet av att ha gått runt en hel dag och brist med sömn var att alla var utmattade och okoncentrerade i slutet av besöket. Vi åkte buss hem efter en lärorik och intressant dag. Jag tycket att alla borde besöka Auschwitz trots att jag förstår om man inte tycker det är kul. Men det är ändå ett minne för livet.