Besöket i Auschwitz-Birkenau

Grått och dystert är det första som dyker upp i mitt huvud när vi stiger av bussen. Jag antar att de mulna molnen på himlen och de gyttjiga vattenpölarna bidrog till känslan, men ändå så försvann genast den glädje och glada stämning vi hade byggt upp på resan dit.

Jag vet inte hur mina vänners inställning till detta dystra besök var, men vi pratade inte så mycket om det som berättades för oss. Sprang och stojade gjorde vi absolut inte, för att visa respekt både för de besökande, och för de minnen som är begravda där.

Det kändes lite overkligt hela vistelsen där, att båda klasserna var på utflykt till Polen, och inte var som helst, utan just i Auschwitz med en hemsk bakgrund. Guiden guidade oss upp i det granitröda tegeltornet som låg precis vid ingången. Därifrån hade vi en klar utsikt över hela lägret, och dess storlek. Sen fortsatte vi och kollade in varje del av lägret. Vi fick se järnvägsplatsen för nya ankommande, hur de sedan bodde, hur toaletterna såg ut, och så vidare. Vi lärde oss också väldigt mycket genom bilder och vad guiden berättade för oss, men som vi inte kunde se med egna ögon.

Guiden guidade oss upp i det granitröda tegeltornet som låg precis vid ingången.

Vi fick se järnvägsplatsen för nya ankommande. 

Under vistelsen i Auschwitz-Birkenau så försökte jag leva mig in lite i rollen som fånge i lägret. Och med hjälp av kunskapen jag fått genom de andra skolarbetena vi har jobbat med den senaste tiden så fungerade det en aning bättre. När man står där är det lite lättare att föreställa sig och få en klar bild av allt, för miljön är redan där genom ögonen.
Om detta hade hänt i nutid hade lägret förmodligen varit mycket värre. Med dagens teknik hade man haft avancerad och effektivare avrättningsteknik, fast med samma brutalitet och tortyr som innan. Sånt är jobbigt att föreställa sig.


Det känns konstigt att gå runt med sin mobiltelefon och leta schysta bilder med tanke på vad som har ägt rum. Samtidigt så är det nästan värre att inte ta bilder och därmed ej förmedla platsens historia vidare. För detta är en plats alla borde se. Varför är den så viktig att se? Jo för än så länge finns det människor som kan berätta vad de med egna ögon har upplevt. Men när de inte längre existerar så är bilder och berättelser allt vi har kvar.

Vi gick vidare in mot den sagolikt vackra skogen. Där var det en mycket stor minnesplats med gravar och statyer, och folk hade lagt dit färgglada blombuketter. Guiden berättade om de sprängda gaskamrarna och hur det gick till när lägret kom till sitt slut. Sedan fortsatte vi in under gröna trädtoppar. Skogen var hyfsat stor, och med gröna trädkronor högt ovanför marken och fina jämna stigar så glömde jag för ett ögonblick bort vart jag var någonstans. Om man inte tänkte på historien bakom denna gråa och livlösa plats så hade det varit ett mycket trevligt ställe. När vi kom ut ur skogen igen så låg framför oss ett mycket stort fält med vad som såg ut som söndersprängda byggnader, och ännu ett granitrött tegelhus. Vi fick veta planerna angående nästa utbyggnad till Birkenau. Vi fick se stora cylinderformade byggnader, man undrar vad som var planerat för dessa. 

Efter det så vandrade vi vidare mot ruinerna av ‘Canada II’. I lägret så fanns det två stycken ‘Canada’ hus. Där förvarades alla fångarnas värdesaker utan större anledning. Det var bara för att fångarna inte skulle få behålla sina ägodelar. Väl framme vid en av ruinerna så fanns det en glaskupol, och innanför den så var det en massa slitna bestick och knappar. Jag hittade en hyfsat platt sten på marken brevid, den är grå med vita prickar och ligger nu hemma i fönsterkarmen som ett minne.

När vi begav oss tillbaka mot bussen så hade vädret lättat. Solen slängde ut varma strålar av ljus som försiktigt la sig över lägret. Många tog av sig sina jackor och andades ut, för nu var turen över. Nu slapp man tänka lika mycket på all jobbig historia, som bara verkade bli värre och värre desto längre fram vi kom med guidningen. Det kändes lite som i en Disney-film och då i slutet när alla blir vänner så lättar vädret helt magiskt. Vi gick tillbaka mot bussen pratandes lite om våra upplevelser. Och sen pratade vi lite om vad vi skulle få till middag. Och innan vi visste ordet av så var vi på väg igen, med lika glad stämning som vi hade anlänt med.

Nu efter besöket så känner jag att jag har fått en mer fullständig bild av historien om förintelsen. Även fast det kanske inte var så trevlig stämning medan vi var där så är jag glad över upplevelsen nu i efterhand. Jag ger besöket 5 / 5 stjärnor för lärorikt besök.

Jag är väldigt glad att ha fått följa med på denna klassresan. Det har varit en jättekul och lärorik upplevelse. Det har varit kul att få uppleva de mörka saltgruvorna, att lära sig historien bakom koncentrationslägren, och besöka skolan i Tychy. Och att ha fått uppleva allt med sina vänner dessutom! Det blir ett minne för livet. Jag ger även klassresan 5 / 5 stjärnor.

Av: Love Grundberg Klass 9A