Auschwitz-Birkenau

Dagen efter vår ankomst till Kraków blev vi väckta klockan sju, åt frukost på hotellet och gjorde oss i ordning för resan till Auschwitz-Birkenau.

På vägen dit funderade jag på hur jag skulle reagera på det vi skulle få uppleva, vad jag skulle känna och tänka om det och om jag verkligen skulle fatta att allt hade hänt på riktigt.
 I Auschwitz 1 använde vi hörlurar för att bättre kunna lyssna på vår guide, som pratade i en mikrofon. Vi hade blivit indelade i två grupper och min grupp hade en engelsktalande guide.

 När vi närmade oss den berömda skylten "Arbeit macht freit" tror jag att jag bättre förstod att vi verkligen befann oss här, i förintelselägret Auschwitz, efter två och ett halvt år av väntan på denna resa.
 Jag ville ta så många bilder jag kunde, så att jag kunde vara med och föreviga vår upplevelse, dokumentera denna brutalitet som människorna i lägren blivit utsatta för och se det som mitt bidrag till minnena av Förintelsen. Eftersom det finns personer som överlevt dessa händelser och som berättat sina historier om lägren, så är det viktigt med dokumentationerna av det, för en dag finns inte dessa människor längre och då ligger ansvaret på oss att föra vidare kunskapen om vad som verkligen hände i dödslägren.

Jag tyckte att allt kändes overkligt, som i en dröm. Alla brutala handlingar fångarna utsattes för där, och att nazisterna kunde hata alla judar och andra "icke-arier" så mycket, var bara...obegripligt.
Med egna ögon såg vi de baracker och dess enkelt byggda sängar där hundratals fångar tvingats trängas med varann om nätterna, vi såg toaletterna som bara var betongbänkar med massa hål, och vi fick höra flera groteska berättelser av guiden och i husen (s.k "block") i Auschwitz 1  fick vi se de tillvaratagna ägodelarna från de nykomna fångarna; flera ton skor, massor av avrakat hår och saker som borstar, kannor, kastruller, glasögon, väskor och även proteser som man tagit tillvara. Där fanns även många bilder på väggarna, flera stycken var på rad med de nykomna fångarnas ansikten på.

När vi kom till Birkenau (Auschwitz 2) var nog det första jag tänkte på taggtråden. Den omringade hela det stora lägret och var väldigt hög. Den gav mig en obehaglig känsla, och jag tänkte på hur fångar kanske tittat ut, bortom stängslet och tänkt hur friheten var så nära men ändå så långt borta, utom räckhåll på grund av taggtråden och vakttornens vakande öga.

Birkenau var riktigt gigantiskt. Det var verkligen stort, mycket större än jag trott. Under vår guidade tur gick vi långa sträckor för att komma till olika viktiga platser, men ändå fick vi bara se en ganska liten del av lägret.

Även om turen gjorde oss trötta, så tycker jag att vi fått vara med om något vi verkligen kommer minnas. Det var ganska lärorikt och gjorde nog så att vi reflekterade lite mer över rasism och hur det kan gå överstyr.
Ett citat som stod på väggen i ett av blocken var: "The one who does not remember history is bound to live through it again", vilket jag tycker stämmer, och att det är något vi borde komma ihåg.

Reseskildring

Jag minns just denna morgon väldigt tydligt. Det var tystare i bussen än vanligt och stämningen var annorlunda. Kanske berodde de på att vi alla var trötta eller var det nervositeten inför det vi snart skulle få uppleva. Jag kommer ihåg hur förväntansfull jag var men samtidigt rädd för hur jag skulle reagera .

 Vi hade sedan innan blivit indelade i olika grupper och vår grupp fick en svensktalande guide. Utrustade med hörlurar gick vi mot den ingången och porten som prydde namnet ”Arbeit macht freit”. När jag väl klivit igenom den in till lägret kände jag hur mina känslor gick från förväntansfulla till tomma. Det var så svårt att föreställa sig allt som hade hänt på just denna plats, hur människor kunde leva under sådana förhållanden och hur man kunde bli behandlad på ett sådant fruktansvärt sätt. Samtidigt som jag gick bland rummen som var fyllda av gammal levnads rester från olika människor slog de mig att de som kom dit för att ”jobba” inte visste mer än jag. De visste inte vad de hade att förvänta sig, hur de skulle se ut, eller vad som skulle hända med dem. Att varje dag leva i rädsla, hunger och utmattning. Att plötsligt bli i-fråntaget deras liv och det de en gång hade kallat ”mitt ”blev istället deras. Det som skrämde mig mest var den höga taggtråden. På något sätt var det så psykande och så distraherande. För varje gång vi lämnat ett hus (eller block som det kallades) för att gå till ett annat var taggtråd det ända jag kunde se, det sträckte sig flera meter högt och inhägnade området med obehag. Jag ryser bara jag tänker på det.

Husen som var gjorda av tegelsten var nu omgjort till museum och täckte den leriga marken. Alla såg nästan identiska ut både på insidan som på utsidan. Porträtten på fångarna, de utslitna och ojämna trapporna, de trista fasaderna och de blå målade rummen. Verkligen hann i kapp mig först när jag i ett av huset fick se människornas gamla tillhörigheter. I stora glas montrar fylldes gammalt hår, skor, resväskor, leksaker och kläder. Tystnaden hade lagt sig precis som de tunga molnen utanför och sakta men säkert fortsatte vi ut och in till nästa. Block nummer 11 var fylld av olika fotografier på hundratals fångar. Det var otäcka och avskyvärda bilder på små magra flickor och pojkar. Det var nästan för mycket att ta in. Väl framme vid gaskamrarna såg vi andra grupper som kom ut med sorgsna och ganska vilsna blickar, det gjorde mig ännu mera skrämd. Vad skulle jag få möta där inne? Där inne var det mörkt och ganska kyligt. Allt var slitet och flera av ugnarna där man tidigare hade bränt kropparna stod fortfarande uppradade. Man kunde se spår av klösmärken längs med väggarna och Jag försökte verkligen föreställa mig hur de skulle vara om jag plötsligt dragits tillbaka i tiden och omedvetande inväntat min död med 100 tals andra människor. Usch, jag blir illa till mods bara jag tänker på det. Efter det omtumlande besöket där inne var jag lättad över att komma ut i friska luften igen. Det var skönt att få ta lunch efter det och bryta isen, sätta sig med sina kompisar och prata igen.  Jag tror samtidigt att vi inte riktigt hade hunnit smälta det vi ca 20 minuter tidigare hade fått se och erfara.

När lunchen, som en form av ett dagiskalas på McDonald’s var över begav vi oss vidare med buss till det största lägret Birkenau som låg bara 5 minuter därifrån. Vi samlades i våra grupper igen och vid den här tiden hade jag börjat bli trött efter att ha gått i 3 timmar och stannat var 5:e minut. Det var mycket större än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Vilket håll man än tittade åt fanns det inget slut och vägen längs barackerna kändes bara längre och längre för varje steg jag tog. Vår guide visade oss en av barackerna där folk tidigare hade sovit. Loft sängarna kunde inte ha varit mer än 5 kvadratmeter och där skulle de tydligen fått plats med upp till 12 personer, ofattbart . Inne i en lada där det tidigare funnits hästar och kor fanns deras toaletter. Toaletterna fick alla dela på, kvinnor som män. De såg inte speciellt fräscha ut och tanken på att göra sina behov med andra var bara äcklande, lite som om att jag fick lust att hålla för näsan . Det var ungefär som sådana hål man hade på medeltiden, fast Ingjutna på en lång betongrad.

Nästan svimfärdig, törstig och trött efter ytterligare 3 timmar började vår guidning genom Auschwitz-Birkenau lida mot sitt slut. Det sista jag såg innan jag vände mig om för att gå tillbaka till bussen var den långa tågrälsen som gick igenom hela lägret . Jag kunde inte utskilja vart den tog slut men någonstans där borta levde fortfarande människornas hopp kvar.

Så här i efterhand känns det konstigt att ha gått där de stod och att fått tagit del av vår historia och hålla den i liv, det var så mäktigt på något sätt. Jag rekommenderar verkligen att besöka denna plats. Det kanske är jobbigt att se men det är en erfarenhet för livet.

Bussresa, fuck yeah

Bussresan

Bussresan ner till Polen var ganska rolig förutom att personen bredvid mig sov i princip hela resan. Till en början satt jag långt fram i bussen och var omringad av lärare, och efter ganska mycket tjat så fick jag ändå inte byta plats men gjorde det ändå, och lyckades sitta kvar.

Under resan så satt vi mest och åt godis och pratade, vissa sov men det var otroligt obekvämt så jag kunde inte det. Efter några timmar stannade vi medan vi väntade på färjan, så vi fick gå ut och ta luft och sträcka på benen. 

Jag och några till började springa runt och då ramlade jag på trottoarkanten och stukade foten. När vi väl kom fram kunde jag inte gå på foten så jag hoppade på ett ben i två timmar. På färjan laddade jag upp med 24 burkar energidricka till resan, jag sov som sagt inte så mycket. Efter några timmar till på bussen så sattes det på film och folk somnade, men inte jag. Efter några timmar var jag där, svintrött, handikappad och redo för 3 dagar av konstant vandrande

Berlin

Berlin

Torsdag kväll anländer vi till vårt hotell strax utanför Berlin, efter en mycket lång resa i buss. Hotellet vi kom till tycker jag var bra. Maten var utsökt och rummet hade TV. Det ända negativa var att badrummet lukta väldig illa, och varför vet jag inte.

Nästa dag var det dags för vårt besök i Berlin och vi började med en sightseeing på tre timmar i buss med en svensk guide som vi hämtade upp. Sightseeingen började vid en stor arena och fortsatte sedan in i det före detta öst Berlin. Det första jag la märke till var den långa fast ändå ganska låga Berlin muren som såg ut att aldrig ta slut. Muren hade en massa färglada målningar på sig och jag tyckte att den inte såg så tråkig ut som jag hade tänkt mig. Vi åkte även förbi en stor teater och en massa olika museum med mera. Det var två ställen som jag tyckte var lite extra häftiga. Det var det enorma TV tornet som jag gärna hade velat åka upp i. Förövrigt så hade jag aldrig tänkt att allt skulle vara så stort som t.ex. alla byggnader. Allt var så enormt. Byggnaderna kändes mycket större i Berlin än i Sverige. Det andra stället om man kan kalla det så, som jag kommer att minnas var den stora grav platsen mitt i Berlin som var gjord åt alla judar som hade dött under andra världskriget. Grav platsen var som en massa svarta väggar som stack upp ur marken, var som en stor labyrint utan yttre väggar, väldigt häftigt att se. Vår sightseeing slutade vid Europas största varuhus KaDeWe. Där fick vi fritid till att gå runt och kolla och även köpa mat. Men tyvärr så var maten alldeles för dyr så vi gick och åt på en Mc Donalds bredvid istället. Besöket på KaDeWe tycker jag att man kunde skippat därför att det var ungefär som ett varuhus i Sverige fast mycket större. Eller så tycker jag att vi skulle satsat på mer än en dag i Berlin så att man hade hunnit besöka fler platser.

Sista vi gjorde innan resan hem till Sverige var att vi åt på en restaurang som hette Road 69. Restaurangen var häftig med fina motorcykeltapeter och allt var så motorcykel aktigt. Maten smakade bra och det var verkligen ett ställe att rekommendera. Efter att ha ätit och blivit mätt så började resan hem mot Sverige igen.

Jag tycker besöket i Berlin var kul och intressant. Det ända man kanske kunde ha ändrat var tiden vid KaDeWe. Det kändes som man lika gärna kunde ha gått i ett varuhus i Sverige, så det hade varit roligare om man hittat på något man inte kunnat ha gjort i Sverige. Eller så skulle man ha haft en dag till i Berlin så att man hunnit med mera. Men annars tycker jag dagen i Berlin var lyckad.

Mitt besök på Auschwitz koncentrationsläger

”Arbeit macht frei”, det var orden vi läste på skylten till Auschwitz. Det är tyska för ”arbeta mot frihet”, en stor lögn! Ingen av fångarna i Auschwitz blev någonsin släppt på grund utav att ha arbetat bra. Innan vi anlände till Auschwitz hade vi blivit indelade i grupper som vi nu gick i, med en guide per grupp. Min grupp hade en engelsktalande guide och den andra hade en svenskspråkig. Det störde mig inte ett dugg, jag hade snarare lättare att förstå den engelska bättre på grund av att den svenskspråkiga bröt grovt på polska.

Vi fick varsin dosa och hörlurar till den som var kopplad till en mikrofon på vår guides jacka så att vi enkelt kunde höra vad hon sa. Detta tycker jag var jättebra. Man kunde gå lite mer fritt och ändå höra allt som sades utav guiden. Sådant tycker jag att vi skulle använda oss av mer i Sverige, en liten detalj som gör att ljudnivån runt om sjunker radikalt då alla guider slipper skrika för att göra sig hörda. Det vi hörde i lurarna tycker jag också var intressant, eller snarare skrämmande i de flesta fallen.

Det var ganska känslomässigt att gå omkring där men absolut inte så mycket som jag trodde att det skulle vara. Jag tror att det kan vara så enkelt att jag inte förstår. Förstår inte riktigt att det har hänt och vad som hänt. De enda som egentligen kan förstå vad som hänt är nog de som själva suttit i utrotningsläger. Att jag inte förstod riktigt gjorde att jag inte helt fick ut vad jag egentligen skulle ha velat under vistelsen i koncentrationslägret. Men trots detta blev jag som jag tidigare nämnde lite påverkad, mer utav Auschwitz än Birkenau faktiskt. Detta faktum tror jag beror på att Auschwitz helt enkelt var mindre, mer kompakt på något sätt. Birkenau var så gigantisk att man knappt kunde greppa det.

 
 Ingången till Auschwitz, arbeit macht frei

Tillbaka till besökets början, Auschwitz påminde mig om gamla engelska arbetarkvarter från 1800-talet. Husen som fångarna bodde i var uppställda i numrerade, raka rader och alla hus såg identiska ut. Utom siffran som angav vilken utav de många byggnader som var vilken. När jag gick omkring i lägret tyckte jag att den typiska ”tyska ordningen” speglades mycket i lägret. Att allt som jag tidigare skrev stod i strikta mönster med en klar ordning. Tillsammans med guiden fick vi där gå in i flera rum som fångarna bodde i. De bodde i små trånga rum med trevåningssängar. Där kunde man i vissa fall få sova upp till 15 personer på en våning av sängen! Hygienen var kass och sjukdomar flödade. Guiden berättade för oss att maten de åt var så vidrig att nya fångar sällan ens rörde den. De började äta den först när de var så hungriga att det inte fanns något val.

 

 Husen där fångarna bodde

Vi fick även besöka en gaskammare. Den låg under jord, förmodligen för att dölja den för fångar och allmänheten. Vi var cirka 30 personer inne i gaskammaren, det var inte trångt men det var heller inte superrymligt. Där fick vi reda på att det gasades ihjäl 900 personer samtidigt! Det är 30 gånger fler än oss! Det ger en liten bild om hur många som dödades i koncentrationsläger och hur effektivt det gjordes. Det fanns inte tal om medmänsklighet, här såg man på fångarna som djur som skulle till slakt. Jag kan inte förstå vilka som skulle kunna bedriva detta. De måste ha varit helt hjärntvättade! Jag hoppas i alla fall inte att folk vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna göra något sådant!

 

Dödsmuren, här sköts fångar ihjäl av nazister. Det är nu en minnesplats.

Men Auschwitz är ju nu inte bara ett gammalt utrotningsläger, utan numera också ett museum där mycket saker är bevarade från kriget. Det fanns till exempel stora mängder hår kvar i montrar som nazisterna rakat av fångarna. Nazisterna skickade iväg bland annat håret till sin industri för att kunna producera det de behövde. Till exempel använde de håret till tillverkning av textiler. Anledningen till att det fortfarande fanns kvar hår på Auschwitz, fick jag veta efter att ha frågat guiden, är att ryssarna som befriade fångarna i bland annat Auschwitz, kom så fort. De tog sig fram genom dåtida Tyskland med sådan fart att tyskarna varken hade tid till att skicka alla saker som var tänkta att skickas till deras fabriker, eller att förstöra bevisen från förintelsen. Den sistnämnda saken gjorde att vi nu kan vara helt säkra på att förintelsen verkligen ägt rum, vilket många, för det mesta folk som vill rentvå nazismen, förnekar. Med hjälp av överlevarnas vittnesmål har man kunnat få fram hur det var att befinna sig i ett koncentrationsläger.

                                              

Efter vårt besök på de båda koncentrationslägrarna åkte vi med bussen tillbaka till Krakow och hade lite fritid och åt sedan gemensam middag med hela årskursen. Efter det var det dags att gå och lägga sig, för trots allt var inte resan slut ännu.  

På det stora hela tycker jag att det var ett givande besök. Ett besök som jag tycker fler skall göra åtminstone en gång i livet. Vi har alla ett gemensamt ansvar att föra vidare det som har hänt till kommande generationer så att det aldrig glöms bort eller upprepas.

Av: Gustav Hallberg

Besöket i Auschwitz

Bussresan till Auschwitz tog runt en timma, och när vi kom fram var det grått och dystert väder och gamla sten hus. Först blev vi indelade i två grupper, med varsin guide. Min grupp fick en engelsk guide medans andra gruppen fick en på polska med en översättare, vilket gjorde att det tog längre tid. Vi fick även headset så vi kunde höra guiden tydligare.

Det första man såg inne i området var skylten ”Arbeit Macht Frei” som betyder arbete ger frihet. Vilket var en lögn. Det var en av få saker jag hade sett innan resan dit. Vi fick också gå runt i olika hus som fångarna hade bott i men som nu användes till museum, med informationstexter, svartvita bilder och gamla saker som t.ex. skor, hår, gasbehållare och kläder. Det var hemskt att se deras gamla obekväma skor, och att de tog deras hår och använde de till att skapa saker. Sen gick vi runt i Auschwitz mest från hus till hus. När vi skulle gå in i en gaskammare med ca 30 personer fyllde vi nästan halva rummet (om vi inte stod så trångt), och att de fyllde som max 900 personer var chockande att höra för det kändes helt omöjligt att få plats så många där!

Sen åkte vi till Birkenau som låg alldeles intill Auschwitz. Där var det väldigt stort, mycket större än Auschwitz och vad jag hade föreställt mig. Det var en lång tåg räls i mitten som de transporterade fångarna med, guiden sade även att det var väldigt dålig luft och det kunde vara så trångt i tågen så de dog redan där.  Eftersom det var så stort var det lite jobbigt att gå runt hela området efter att ha varit i Auschwitz. De flesta husen där var ner rivna men det fanns en del kvar som de ville använda som minne och till besökare. I Birkenau fick jag reda på mer av hur deras vardag såg ut. Som att de sov väldigt trångt, flera stycken på en sängplats, att de frös mycket och det luktade illa hela tiden för att de inte hade vanliga toaletter.

Jag visste inte så jätte mycket om Auschwitz innan resan, och kanske därför tyckte jag det var svårt att förstå att detta hade hänt. Men att se Auschwitz i verkligheten gav mig tydligare bild om förintelsen jämfört med att tidigare ha läst om det. Besöket tycker jag var väldigt intressant, det gav mig mycket fakta och hur de levde som jag inte visste innan. Och även ett starkt minne resten av livet.

Auschwitz - Birkenau

Auschwitz – Birkenau

Vi åkte tidigt en morgon från Krakow och kom efter ungefär en timmas bussresa fram till koncentrationslägret Auschwitz., när vi satt på bussen kändes det som vägen till lägret var ganska öde, det var inte mycket liv längst vägen.

Vi kom fram till något som liknade en stor park med en massa taggtråd runt och stora grå bruna hus.

När vi gick in i lägret så var det första man såg några baracker och den stora skylten där det stod ”arbeit macht frei”.

Jag hade föreställt mig det helt annorlunda än det jag nu såg framför mig, jag trodde det skulle vara mycket mindre och inte så gråa och stora hus, jag trodde att husen skulle vara mer som stugor.

Det tog oss två till tre timmar att gå genom Auschwitzlägret, vi hade även en guide med oss som berättade allt om hur livet hade varit på lägret och hur många som dött mm.

Guiden visade oss fångarnas egendomar som fanns bevarade, det var bland annat skor, glasögon och även hår, då kunde jag bättre förställa mig hur många människor som funnits i lägret.

Guiden berättade också om hur livet för människors som förts till lägret hade förändrats, det var svårt att föreställa sig hur de kunde anpassa sig till en så stor förändring.

Min uppfattning om Auschwitz förändrades helt när vi hade varit där och det kändes konstigt att ha varit på samma ställe som så ofattbart många människor en gång blivit mördade på.

Efter vårt besök i Auschwitz så åt vi lunch i ca fyrtio minuter, för att senare åka vidare till Birkenau.

Birkenau är den andra delen av lägret, det var också den större delen av lägret.

Det var som att gå på en grus väg omringad av en stor gräsmatta, det man såg som nu var kvar av lägret var alla stängsel, baracker, en järnväg, vakt torn och söndersprängda gaskammare.

Vi vandrade runt där inne med samma guide som tagit oss genom den förra delen av lägret.

Guiden berättade att det fanns en del fångar som hade försökt att fly genom skogen som låg en bit in på lägret men att de oftast inte gjorde några framsteg eftersom vakterna sköt efter dem och de kom heller inte över taggtråden.

Vi fick också se en del porträtt och bilder på fångarna och man fick en bra bild av hur det kunde sett ut där för ca sjuttio år sedan.

Jag kunde under tiden guiden berättade och vi gick runt förstå hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka överleva i lägret, med tanke på att de fick så lite mat och de kunde när som helst bli skickade till en gaskammare och de visste ju inte heller om deras familjer hade överlevt.

Jag kunde förstå att det måste varit svårt för dem både fysiskt och psykiskt, det förstod jag nu mycket bättre när jag varit i lägren.

Hela besöket fick mig att tänka till och faktiskt inse hur illa det faktiskt var, jag tror inte man riktigt kan förstå det när man t ex läser böcker eller tittar på bilder från koncentrationslägren.

Därför tycker jag att Auschwitz var ett bra ställe att åka till på vår resa, däremot så känner jag att det räcker med ett besök med tanke på att när man sett det en gång så kommer man ihåg det för hela livet.