Skolan saknade lyster pålacken!

När vi skulle till Tychy så hade vi redan vant oss vid Polens miljö, och hade därför inga förväntningar på att skolan skulle vara modern. Och vi hade rätt.

Den ståtliga, men slitna byggnaden tornade upp sig framför oss. Vi, med våra svenska, dömande ögon, såg ett grått hus med flagnad färg i varje hörn. Medan de med andra ögon såg en byggnad där varje meter hade sin egen historia. Jag hade inte de ögonen. Hela bilden var för mig egentligen ganska trist. Höstlöven med sin höstgula nyans livade upp synen. 
'

Trötta och ofräscha som vi var, envisades de vuxna ändå med att ta ett gruppfoto på oss. Vi radade upp oss ett stenkast från skolans lilla entré. Ett foto med en bunt glada ungdomar med ringar under ögonen var vad de fick. 
'

Efter att vi blivit indelade i grupper fick vi träda in genom skolans entré. Det första jag la märke till var lukten. Den var som en blandning av källare och bäckvatten. Det andra var trappstegen, slitna av alla tusentals fötter som gått där genom åren.  Det gav en känsla av yrsel att gå på dem, eftersom de var så ojämna.

 '

Ledda av en ganska bastant lärare, tog vi oss till toaletten. Ett litet rum bestående av fyra bås. Två blåa, killarnas och två rosa, tjejernas. Jag tyckte det var konstigt att de låg i samma rum eftersom båsen ändå var förhållandevis öppna. Dom var taklösa, och det var lite över en decimeters avstånd mellan vägg och golv.
'

Klassrummet vi kom in i var inte större än ett vardagsrum. Väggarna var höstgula med en grön rand intill taket. Rummet var färgrikt. På väggarna satt målningar i alla färger och i hörnet stod en typisk engelsk telefonkiosk gjord av kartong, lysande röd i full storlek och allt.                      

I klassrummet satt elever mellan tolv och sexton år, med vilka vi skulle ha en gemensam engelska lektion.  Med sin polska brytning krävdes det koncentration för att förstå vad de sa.Vi fick ett papper med frågor på som vi skulle diskutera. Dumt nog satt jag bredvid Joel i andra klassen så det blev inte en så värst givande lektion. 
 '

Timman efter ägde rum på en mörkt rödfärgad idrottsplan. Våra skolor skulle möta varandra i en fantasilös stafett som gick ut på att springa mellan två koner, och ena gången hoppa hopprep och andra, studsa en boll. Åren innan oss hade skolorna mötts i fotboll eller volleyboll. Lite besviken blev jag faktiskt. Hade sett fram emot det. 
 '

Mamma berättade efteråt att föräldrarna hade föreslagit en hopprepstävling mellan Ivan och deras idrottslärare men hon hade avböjt. Hon hade "ont i foten." Hon som tidigare hoppat runt så frenetiskt och hejat på i stafetten. Jag har svårt och tro att det var sant. Minuterna innan hade hon hade flugit runt som en studsboll och peppat sina elever, sen fick hon helt plötsligt ont i foten. 
'

Besöket slutade med att skolorna utbytte presenter med varandra och folk tog avsked.
Trötta och i behov av svalkande skugga,  gick vi med släpande steg mot bussen som skulle ta oss till Berlin.