Auschwitz-Birkenau

Dagen efter vår ankomst till Kraków blev vi väckta klockan sju, åt frukost på hotellet och gjorde oss i ordning för resan till Auschwitz-Birkenau.

På vägen dit funderade jag på hur jag skulle reagera på det vi skulle få uppleva, vad jag skulle känna och tänka om det och om jag verkligen skulle fatta att allt hade hänt på riktigt.
 I Auschwitz 1 använde vi hörlurar för att bättre kunna lyssna på vår guide, som pratade i en mikrofon. Vi hade blivit indelade i två grupper och min grupp hade en engelsktalande guide.

 När vi närmade oss den berömda skylten "Arbeit macht freit" tror jag att jag bättre förstod att vi verkligen befann oss här, i förintelselägret Auschwitz, efter två och ett halvt år av väntan på denna resa.
 Jag ville ta så många bilder jag kunde, så att jag kunde vara med och föreviga vår upplevelse, dokumentera denna brutalitet som människorna i lägren blivit utsatta för och se det som mitt bidrag till minnena av Förintelsen. Eftersom det finns personer som överlevt dessa händelser och som berättat sina historier om lägren, så är det viktigt med dokumentationerna av det, för en dag finns inte dessa människor längre och då ligger ansvaret på oss att föra vidare kunskapen om vad som verkligen hände i dödslägren.

Jag tyckte att allt kändes overkligt, som i en dröm. Alla brutala handlingar fångarna utsattes för där, och att nazisterna kunde hata alla judar och andra "icke-arier" så mycket, var bara...obegripligt.
Med egna ögon såg vi de baracker och dess enkelt byggda sängar där hundratals fångar tvingats trängas med varann om nätterna, vi såg toaletterna som bara var betongbänkar med massa hål, och vi fick höra flera groteska berättelser av guiden och i husen (s.k "block") i Auschwitz 1  fick vi se de tillvaratagna ägodelarna från de nykomna fångarna; flera ton skor, massor av avrakat hår och saker som borstar, kannor, kastruller, glasögon, väskor och även proteser som man tagit tillvara. Där fanns även många bilder på väggarna, flera stycken var på rad med de nykomna fångarnas ansikten på.

När vi kom till Birkenau (Auschwitz 2) var nog det första jag tänkte på taggtråden. Den omringade hela det stora lägret och var väldigt hög. Den gav mig en obehaglig känsla, och jag tänkte på hur fångar kanske tittat ut, bortom stängslet och tänkt hur friheten var så nära men ändå så långt borta, utom räckhåll på grund av taggtråden och vakttornens vakande öga.

Birkenau var riktigt gigantiskt. Det var verkligen stort, mycket större än jag trott. Under vår guidade tur gick vi långa sträckor för att komma till olika viktiga platser, men ändå fick vi bara se en ganska liten del av lägret.

Även om turen gjorde oss trötta, så tycker jag att vi fått vara med om något vi verkligen kommer minnas. Det var ganska lärorikt och gjorde nog så att vi reflekterade lite mer över rasism och hur det kan gå överstyr.
Ett citat som stod på väggen i ett av blocken var: "The one who does not remember history is bound to live through it again", vilket jag tycker stämmer, och att det är något vi borde komma ihåg.

Reseskildring

Jag minns just denna morgon väldigt tydligt. Det var tystare i bussen än vanligt och stämningen var annorlunda. Kanske berodde de på att vi alla var trötta eller var det nervositeten inför det vi snart skulle få uppleva. Jag kommer ihåg hur förväntansfull jag var men samtidigt rädd för hur jag skulle reagera .

 Vi hade sedan innan blivit indelade i olika grupper och vår grupp fick en svensktalande guide. Utrustade med hörlurar gick vi mot den ingången och porten som prydde namnet ”Arbeit macht freit”. När jag väl klivit igenom den in till lägret kände jag hur mina känslor gick från förväntansfulla till tomma. Det var så svårt att föreställa sig allt som hade hänt på just denna plats, hur människor kunde leva under sådana förhållanden och hur man kunde bli behandlad på ett sådant fruktansvärt sätt. Samtidigt som jag gick bland rummen som var fyllda av gammal levnads rester från olika människor slog de mig att de som kom dit för att ”jobba” inte visste mer än jag. De visste inte vad de hade att förvänta sig, hur de skulle se ut, eller vad som skulle hända med dem. Att varje dag leva i rädsla, hunger och utmattning. Att plötsligt bli i-fråntaget deras liv och det de en gång hade kallat ”mitt ”blev istället deras. Det som skrämde mig mest var den höga taggtråden. På något sätt var det så psykande och så distraherande. För varje gång vi lämnat ett hus (eller block som det kallades) för att gå till ett annat var taggtråd det ända jag kunde se, det sträckte sig flera meter högt och inhägnade området med obehag. Jag ryser bara jag tänker på det.

Husen som var gjorda av tegelsten var nu omgjort till museum och täckte den leriga marken. Alla såg nästan identiska ut både på insidan som på utsidan. Porträtten på fångarna, de utslitna och ojämna trapporna, de trista fasaderna och de blå målade rummen. Verkligen hann i kapp mig först när jag i ett av huset fick se människornas gamla tillhörigheter. I stora glas montrar fylldes gammalt hår, skor, resväskor, leksaker och kläder. Tystnaden hade lagt sig precis som de tunga molnen utanför och sakta men säkert fortsatte vi ut och in till nästa. Block nummer 11 var fylld av olika fotografier på hundratals fångar. Det var otäcka och avskyvärda bilder på små magra flickor och pojkar. Det var nästan för mycket att ta in. Väl framme vid gaskamrarna såg vi andra grupper som kom ut med sorgsna och ganska vilsna blickar, det gjorde mig ännu mera skrämd. Vad skulle jag få möta där inne? Där inne var det mörkt och ganska kyligt. Allt var slitet och flera av ugnarna där man tidigare hade bränt kropparna stod fortfarande uppradade. Man kunde se spår av klösmärken längs med väggarna och Jag försökte verkligen föreställa mig hur de skulle vara om jag plötsligt dragits tillbaka i tiden och omedvetande inväntat min död med 100 tals andra människor. Usch, jag blir illa till mods bara jag tänker på det. Efter det omtumlande besöket där inne var jag lättad över att komma ut i friska luften igen. Det var skönt att få ta lunch efter det och bryta isen, sätta sig med sina kompisar och prata igen.  Jag tror samtidigt att vi inte riktigt hade hunnit smälta det vi ca 20 minuter tidigare hade fått se och erfara.

När lunchen, som en form av ett dagiskalas på McDonald’s var över begav vi oss vidare med buss till det största lägret Birkenau som låg bara 5 minuter därifrån. Vi samlades i våra grupper igen och vid den här tiden hade jag börjat bli trött efter att ha gått i 3 timmar och stannat var 5:e minut. Det var mycket större än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Vilket håll man än tittade åt fanns det inget slut och vägen längs barackerna kändes bara längre och längre för varje steg jag tog. Vår guide visade oss en av barackerna där folk tidigare hade sovit. Loft sängarna kunde inte ha varit mer än 5 kvadratmeter och där skulle de tydligen fått plats med upp till 12 personer, ofattbart . Inne i en lada där det tidigare funnits hästar och kor fanns deras toaletter. Toaletterna fick alla dela på, kvinnor som män. De såg inte speciellt fräscha ut och tanken på att göra sina behov med andra var bara äcklande, lite som om att jag fick lust att hålla för näsan . Det var ungefär som sådana hål man hade på medeltiden, fast Ingjutna på en lång betongrad.

Nästan svimfärdig, törstig och trött efter ytterligare 3 timmar började vår guidning genom Auschwitz-Birkenau lida mot sitt slut. Det sista jag såg innan jag vände mig om för att gå tillbaka till bussen var den långa tågrälsen som gick igenom hela lägret . Jag kunde inte utskilja vart den tog slut men någonstans där borta levde fortfarande människornas hopp kvar.

Så här i efterhand känns det konstigt att ha gått där de stod och att fått tagit del av vår historia och hålla den i liv, det var så mäktigt på något sätt. Jag rekommenderar verkligen att besöka denna plats. Det kanske är jobbigt att se men det är en erfarenhet för livet.

Bussresa, fuck yeah

Bussresan

Bussresan ner till Polen var ganska rolig förutom att personen bredvid mig sov i princip hela resan. Till en början satt jag långt fram i bussen och var omringad av lärare, och efter ganska mycket tjat så fick jag ändå inte byta plats men gjorde det ändå, och lyckades sitta kvar.

Under resan så satt vi mest och åt godis och pratade, vissa sov men det var otroligt obekvämt så jag kunde inte det. Efter några timmar stannade vi medan vi väntade på färjan, så vi fick gå ut och ta luft och sträcka på benen. 

Jag och några till började springa runt och då ramlade jag på trottoarkanten och stukade foten. När vi väl kom fram kunde jag inte gå på foten så jag hoppade på ett ben i två timmar. På färjan laddade jag upp med 24 burkar energidricka till resan, jag sov som sagt inte så mycket. Efter några timmar till på bussen så sattes det på film och folk somnade, men inte jag. Efter några timmar var jag där, svintrött, handikappad och redo för 3 dagar av konstant vandrande

Berlin

Berlin

Torsdag kväll anländer vi till vårt hotell strax utanför Berlin, efter en mycket lång resa i buss. Hotellet vi kom till tycker jag var bra. Maten var utsökt och rummet hade TV. Det ända negativa var att badrummet lukta väldig illa, och varför vet jag inte.

Nästa dag var det dags för vårt besök i Berlin och vi började med en sightseeing på tre timmar i buss med en svensk guide som vi hämtade upp. Sightseeingen började vid en stor arena och fortsatte sedan in i det före detta öst Berlin. Det första jag la märke till var den långa fast ändå ganska låga Berlin muren som såg ut att aldrig ta slut. Muren hade en massa färglada målningar på sig och jag tyckte att den inte såg så tråkig ut som jag hade tänkt mig. Vi åkte även förbi en stor teater och en massa olika museum med mera. Det var två ställen som jag tyckte var lite extra häftiga. Det var det enorma TV tornet som jag gärna hade velat åka upp i. Förövrigt så hade jag aldrig tänkt att allt skulle vara så stort som t.ex. alla byggnader. Allt var så enormt. Byggnaderna kändes mycket större i Berlin än i Sverige. Det andra stället om man kan kalla det så, som jag kommer att minnas var den stora grav platsen mitt i Berlin som var gjord åt alla judar som hade dött under andra världskriget. Grav platsen var som en massa svarta väggar som stack upp ur marken, var som en stor labyrint utan yttre väggar, väldigt häftigt att se. Vår sightseeing slutade vid Europas största varuhus KaDeWe. Där fick vi fritid till att gå runt och kolla och även köpa mat. Men tyvärr så var maten alldeles för dyr så vi gick och åt på en Mc Donalds bredvid istället. Besöket på KaDeWe tycker jag att man kunde skippat därför att det var ungefär som ett varuhus i Sverige fast mycket större. Eller så tycker jag att vi skulle satsat på mer än en dag i Berlin så att man hade hunnit besöka fler platser.

Sista vi gjorde innan resan hem till Sverige var att vi åt på en restaurang som hette Road 69. Restaurangen var häftig med fina motorcykeltapeter och allt var så motorcykel aktigt. Maten smakade bra och det var verkligen ett ställe att rekommendera. Efter att ha ätit och blivit mätt så började resan hem mot Sverige igen.

Jag tycker besöket i Berlin var kul och intressant. Det ända man kanske kunde ha ändrat var tiden vid KaDeWe. Det kändes som man lika gärna kunde ha gått i ett varuhus i Sverige, så det hade varit roligare om man hittat på något man inte kunnat ha gjort i Sverige. Eller så skulle man ha haft en dag till i Berlin så att man hunnit med mera. Men annars tycker jag dagen i Berlin var lyckad.

Mitt besök på Auschwitz koncentrationsläger

”Arbeit macht frei”, det var orden vi läste på skylten till Auschwitz. Det är tyska för ”arbeta mot frihet”, en stor lögn! Ingen av fångarna i Auschwitz blev någonsin släppt på grund utav att ha arbetat bra. Innan vi anlände till Auschwitz hade vi blivit indelade i grupper som vi nu gick i, med en guide per grupp. Min grupp hade en engelsktalande guide och den andra hade en svenskspråkig. Det störde mig inte ett dugg, jag hade snarare lättare att förstå den engelska bättre på grund av att den svenskspråkiga bröt grovt på polska.

Vi fick varsin dosa och hörlurar till den som var kopplad till en mikrofon på vår guides jacka så att vi enkelt kunde höra vad hon sa. Detta tycker jag var jättebra. Man kunde gå lite mer fritt och ändå höra allt som sades utav guiden. Sådant tycker jag att vi skulle använda oss av mer i Sverige, en liten detalj som gör att ljudnivån runt om sjunker radikalt då alla guider slipper skrika för att göra sig hörda. Det vi hörde i lurarna tycker jag också var intressant, eller snarare skrämmande i de flesta fallen.

Det var ganska känslomässigt att gå omkring där men absolut inte så mycket som jag trodde att det skulle vara. Jag tror att det kan vara så enkelt att jag inte förstår. Förstår inte riktigt att det har hänt och vad som hänt. De enda som egentligen kan förstå vad som hänt är nog de som själva suttit i utrotningsläger. Att jag inte förstod riktigt gjorde att jag inte helt fick ut vad jag egentligen skulle ha velat under vistelsen i koncentrationslägret. Men trots detta blev jag som jag tidigare nämnde lite påverkad, mer utav Auschwitz än Birkenau faktiskt. Detta faktum tror jag beror på att Auschwitz helt enkelt var mindre, mer kompakt på något sätt. Birkenau var så gigantisk att man knappt kunde greppa det.

 
 Ingången till Auschwitz, arbeit macht frei

Tillbaka till besökets början, Auschwitz påminde mig om gamla engelska arbetarkvarter från 1800-talet. Husen som fångarna bodde i var uppställda i numrerade, raka rader och alla hus såg identiska ut. Utom siffran som angav vilken utav de många byggnader som var vilken. När jag gick omkring i lägret tyckte jag att den typiska ”tyska ordningen” speglades mycket i lägret. Att allt som jag tidigare skrev stod i strikta mönster med en klar ordning. Tillsammans med guiden fick vi där gå in i flera rum som fångarna bodde i. De bodde i små trånga rum med trevåningssängar. Där kunde man i vissa fall få sova upp till 15 personer på en våning av sängen! Hygienen var kass och sjukdomar flödade. Guiden berättade för oss att maten de åt var så vidrig att nya fångar sällan ens rörde den. De började äta den först när de var så hungriga att det inte fanns något val.

 

 Husen där fångarna bodde

Vi fick även besöka en gaskammare. Den låg under jord, förmodligen för att dölja den för fångar och allmänheten. Vi var cirka 30 personer inne i gaskammaren, det var inte trångt men det var heller inte superrymligt. Där fick vi reda på att det gasades ihjäl 900 personer samtidigt! Det är 30 gånger fler än oss! Det ger en liten bild om hur många som dödades i koncentrationsläger och hur effektivt det gjordes. Det fanns inte tal om medmänsklighet, här såg man på fångarna som djur som skulle till slakt. Jag kan inte förstå vilka som skulle kunna bedriva detta. De måste ha varit helt hjärntvättade! Jag hoppas i alla fall inte att folk vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna göra något sådant!

 

Dödsmuren, här sköts fångar ihjäl av nazister. Det är nu en minnesplats.

Men Auschwitz är ju nu inte bara ett gammalt utrotningsläger, utan numera också ett museum där mycket saker är bevarade från kriget. Det fanns till exempel stora mängder hår kvar i montrar som nazisterna rakat av fångarna. Nazisterna skickade iväg bland annat håret till sin industri för att kunna producera det de behövde. Till exempel använde de håret till tillverkning av textiler. Anledningen till att det fortfarande fanns kvar hår på Auschwitz, fick jag veta efter att ha frågat guiden, är att ryssarna som befriade fångarna i bland annat Auschwitz, kom så fort. De tog sig fram genom dåtida Tyskland med sådan fart att tyskarna varken hade tid till att skicka alla saker som var tänkta att skickas till deras fabriker, eller att förstöra bevisen från förintelsen. Den sistnämnda saken gjorde att vi nu kan vara helt säkra på att förintelsen verkligen ägt rum, vilket många, för det mesta folk som vill rentvå nazismen, förnekar. Med hjälp av överlevarnas vittnesmål har man kunnat få fram hur det var att befinna sig i ett koncentrationsläger.

                                              

Efter vårt besök på de båda koncentrationslägrarna åkte vi med bussen tillbaka till Krakow och hade lite fritid och åt sedan gemensam middag med hela årskursen. Efter det var det dags att gå och lägga sig, för trots allt var inte resan slut ännu.  

På det stora hela tycker jag att det var ett givande besök. Ett besök som jag tycker fler skall göra åtminstone en gång i livet. Vi har alla ett gemensamt ansvar att föra vidare det som har hänt till kommande generationer så att det aldrig glöms bort eller upprepas.

Av: Gustav Hallberg

Besöket i Auschwitz

Bussresan till Auschwitz tog runt en timma, och när vi kom fram var det grått och dystert väder och gamla sten hus. Först blev vi indelade i två grupper, med varsin guide. Min grupp fick en engelsk guide medans andra gruppen fick en på polska med en översättare, vilket gjorde att det tog längre tid. Vi fick även headset så vi kunde höra guiden tydligare.

Det första man såg inne i området var skylten ”Arbeit Macht Frei” som betyder arbete ger frihet. Vilket var en lögn. Det var en av få saker jag hade sett innan resan dit. Vi fick också gå runt i olika hus som fångarna hade bott i men som nu användes till museum, med informationstexter, svartvita bilder och gamla saker som t.ex. skor, hår, gasbehållare och kläder. Det var hemskt att se deras gamla obekväma skor, och att de tog deras hår och använde de till att skapa saker. Sen gick vi runt i Auschwitz mest från hus till hus. När vi skulle gå in i en gaskammare med ca 30 personer fyllde vi nästan halva rummet (om vi inte stod så trångt), och att de fyllde som max 900 personer var chockande att höra för det kändes helt omöjligt att få plats så många där!

Sen åkte vi till Birkenau som låg alldeles intill Auschwitz. Där var det väldigt stort, mycket större än Auschwitz och vad jag hade föreställt mig. Det var en lång tåg räls i mitten som de transporterade fångarna med, guiden sade även att det var väldigt dålig luft och det kunde vara så trångt i tågen så de dog redan där.  Eftersom det var så stort var det lite jobbigt att gå runt hela området efter att ha varit i Auschwitz. De flesta husen där var ner rivna men det fanns en del kvar som de ville använda som minne och till besökare. I Birkenau fick jag reda på mer av hur deras vardag såg ut. Som att de sov väldigt trångt, flera stycken på en sängplats, att de frös mycket och det luktade illa hela tiden för att de inte hade vanliga toaletter.

Jag visste inte så jätte mycket om Auschwitz innan resan, och kanske därför tyckte jag det var svårt att förstå att detta hade hänt. Men att se Auschwitz i verkligheten gav mig tydligare bild om förintelsen jämfört med att tidigare ha läst om det. Besöket tycker jag var väldigt intressant, det gav mig mycket fakta och hur de levde som jag inte visste innan. Och även ett starkt minne resten av livet.

Auschwitz - Birkenau

Auschwitz – Birkenau

Vi åkte tidigt en morgon från Krakow och kom efter ungefär en timmas bussresa fram till koncentrationslägret Auschwitz., när vi satt på bussen kändes det som vägen till lägret var ganska öde, det var inte mycket liv längst vägen.

Vi kom fram till något som liknade en stor park med en massa taggtråd runt och stora grå bruna hus.

När vi gick in i lägret så var det första man såg några baracker och den stora skylten där det stod ”arbeit macht frei”.

Jag hade föreställt mig det helt annorlunda än det jag nu såg framför mig, jag trodde det skulle vara mycket mindre och inte så gråa och stora hus, jag trodde att husen skulle vara mer som stugor.

Det tog oss två till tre timmar att gå genom Auschwitzlägret, vi hade även en guide med oss som berättade allt om hur livet hade varit på lägret och hur många som dött mm.

Guiden visade oss fångarnas egendomar som fanns bevarade, det var bland annat skor, glasögon och även hår, då kunde jag bättre förställa mig hur många människor som funnits i lägret.

Guiden berättade också om hur livet för människors som förts till lägret hade förändrats, det var svårt att föreställa sig hur de kunde anpassa sig till en så stor förändring.

Min uppfattning om Auschwitz förändrades helt när vi hade varit där och det kändes konstigt att ha varit på samma ställe som så ofattbart många människor en gång blivit mördade på.

Efter vårt besök i Auschwitz så åt vi lunch i ca fyrtio minuter, för att senare åka vidare till Birkenau.

Birkenau är den andra delen av lägret, det var också den större delen av lägret.

Det var som att gå på en grus väg omringad av en stor gräsmatta, det man såg som nu var kvar av lägret var alla stängsel, baracker, en järnväg, vakt torn och söndersprängda gaskammare.

Vi vandrade runt där inne med samma guide som tagit oss genom den förra delen av lägret.

Guiden berättade att det fanns en del fångar som hade försökt att fly genom skogen som låg en bit in på lägret men att de oftast inte gjorde några framsteg eftersom vakterna sköt efter dem och de kom heller inte över taggtråden.

Vi fick också se en del porträtt och bilder på fångarna och man fick en bra bild av hur det kunde sett ut där för ca sjuttio år sedan.

Jag kunde under tiden guiden berättade och vi gick runt förstå hur fruktansvärt det måste ha varit att försöka överleva i lägret, med tanke på att de fick så lite mat och de kunde när som helst bli skickade till en gaskammare och de visste ju inte heller om deras familjer hade överlevt.

Jag kunde förstå att det måste varit svårt för dem både fysiskt och psykiskt, det förstod jag nu mycket bättre när jag varit i lägren.

Hela besöket fick mig att tänka till och faktiskt inse hur illa det faktiskt var, jag tror inte man riktigt kan förstå det när man t ex läser böcker eller tittar på bilder från koncentrationslägren.

Därför tycker jag att Auschwitz var ett bra ställe att åka till på vår resa, däremot så känner jag att det räcker med ett besök med tanke på att när man sett det en gång så kommer man ihåg det för hela livet.

Auschwitz/Birkenau!

Det är en grej som jag faktist aldrig kommer att glömma från polen resan och det besöket till förintelselägrena Auschwitz och Birkenau. Först insåg man inte riktigt att man var där men när man såg de stora tegel byggnaderna och den stora skylten ”arbeit macht frei” då förstod man att det var på riktigt. Vi gick i Auschwitz i ungefär 3 timmar. Det var en riktig hemsk upplevelse jag tror inte man förstår hur hemskt dom hade det även fast man har sett allt. Allting var så himla välbyggt och så sjukt stort. Jag förstår inte hur dom kunde hålla det så hemligt allting. Det såg dock inte ut som jag hade tänkt mig. Allting var väldigt skyddat det var taggtråd runt allting och stora murar och hålor ner i marken där det stod vakter och vaktade. Under våran guidade tur fick vi gå igenom massa olika baracker och även en gas kammare. Det väckte verkligen känslor när man kom in i de stora byggnaderna som de kallade för block 1 och block 2 osv. Inne i barackerna fick man se olika ägo delar från judarna t.ex väskor, skor, kläder och skedar och andra små föremål. Vi gick in i ett rum där det låg massvis av hår. Det var nog det jag tyckte var hemskast i hela lägret.

                                                    Den berömda skylten Arbeit Macht Frei.

När vi kom fram till Birkenau så var jag lite trött efter att ha gått runt i Auschwitz i tre timmar.

Birkenau det var det Efter besöket i Auschwitz så åkte vi buss i en kvart till förintelse lägret Birkenau. När vi kom största lägret. När man stod på ena sidan av lägret så såg man inte över till andra sidan. Jag trodde aldrig att det skulle vara så himla stort som det var. På Birkenau var det väldigt mycket som var nerbränt. Det mesta man såg var massvis av ruiner. Vi var inne i några av byggnaderna där som sov, sängarna var jätte små och gjorde helt av trä dom sov elva stycken i en säng som var ungefär 1.90m långa.

Bild på lägret Birkenau.

Krakow av Daniel Valtersson

KRAKOW

Resan till Krakow började hemma i Ljungskile på förmiddagen, jag tyckte att det skulle bli väldigt roligt att få åka iväg med alla kompisar. Men samtidigt så tyckte jag att det skulle bli väldigt jobbigt med en sådan lång bussresa eftersom jag i vanliga fall inte tycker om att åka långa sträckor med buss. Resan gick förvånansvärt fort, man hade hört av niorna förra året att det var så himla jobigt med bussresan samt att det skulle vara varmt och det skulle vara svårt att sova – men nej! Det gick fort, man kanske inte kunde sova så jätte bra.. men varmt var det inte heller. Jag tror bara att jag sov max 2-3 timmar den resan.



När vi väl kom fram i Polen så var det till en början bara stora åkrar och kanske en bensinstation ibland när man kollade ut genom bussfönstret.
Väl framme i Krakow så blev jag jätte besviken! Jag hade redan innan föreställt mig en rätt så grå stad, men det här var ju ännu värre en vad jag hade tänkt. Slitna vägar med hål i lite där och där, hus som var jätte slitna och gamla överallt, men ibland så kunde det ligga ett gammalt grått slitet hus bredvid ett nybyggt fräscht hus, det var då man verkligen såg skillnaden. Busschauffören Kent-Inge som var hur skön som helst, speciellt hans dialekt – hittade ingen parkeing i Krakow till en början, så efter ca en halvtimmes letande där vi då fick se lite mer av staden så kunde vi till slut stanna. Nu har jag klagat lite på staden.. så till det positiva – hotellet var fantastiskt förutom frukosten! När vi fick pengar på kvällarna för att gå ut och äta så märkte man direkt hur billigt allt var jämnfört med i Sverige! En hamburgare kostade till exempel ca 4 svenska kronor!
Efter att jag och några kompisar hade ätit så gick vi runt i köpcentrumet resten av tiden och bara kollade i lite affärer. Sista kvällen i Krakow var vi och åt allihop tillsammans mitt i staden, där hade dom en väldigt stor och fin kyrka som såg ut att vara väldigt gammal.


Resan överlag var en väldigt rolig och defenetivt en minnesvärd resa som jag kommer minnas för resten av mitt liv! Det var en trevlig resa med mycket kompisar och snälla lärare!
Jag skulle gärna göra om resan om jag fick!


Daniel Valtersson 9B.

Auschwitz

Resan till Auschwitz tycker jag var lång men ändå ganska rolig. Alla verkade ha kul men när vi började närma oss koncentrationslägret så blev alla mer seriösa. Resan tog ungefär 1 ½ timme.

När vi kom fram så gick vi ut ur vår buss och ut på parkeringen. Vi gick till våra grupper som vi sedan tidigare hade indelats i. Vi fick också en liten radio med ett headset för att vi skulle höra tydligare vad guiden sa eftersom det var så många andra där samtidigt. Guiden visade oss mot porten och skylten: ”arbeit macht frei” som betyder arbete gör en fri, för att locka judarna så att dom skulle tro att om dom jobbade bra så skulle man bli fri. Innanför fanns tegelbyggnader som fångarna hade sov i. Dom hade varsitt nummer på sidan. Jag tror att anledningen till det var för att dom tyska officerarna lätt skulle kunna hitta dom olika fångarna om man trodde att dom flytt eller på något sätt försvunnit.

Runt oss var ett stängsel som var väldigt högt och hade taggar som jag tror var där för att göra fångarna rädda om dom tänkte tanken att fly. Vi fortsatte in i några av byggnaderna som hade många tavlor och brev från förintelsen i Auschwitz. Jag har svårt att fatta att dom hade det så hemskt. Dom blev ju behandlade som djur och även om jag inte bidragit till att dom skulle bli behandlade så fick det mig att känna som om jag hade gjort det. Jag kände lite skuldkänslor i mig. Guiden berättade lite mer om deras tid här som fångar och sedan gick vi till gaskamrarna som var under marken. Jag tror att dom var byggda under marken för att ingen skulle kunna se dom från utsidan och få reda på vad dom sysslade med. Det var inga tillåtna handlingar direkt. Man fick inte prata i kammaren.

Sedan fick vi mat och sedan satte vi oss på bussen.

Att vara i Auschwitz var intressant. Jag lärde mig mycket och jag kommer inte glömma besöket på en lång tid.

Av: Rasmus 9B

Vistelsen i Auschwitz-Birkenau!

Vi åkte buss först till Auschwitz och sedan till Birkenau. Innan vi skulle anlända sade lärarna att vi skulle förbereda oss känslomässigt inför vad vi skulle möta. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förbereda mina känslor, eftersom jag aldrig hade upplevt något sådant här tidigare. När vi kom dit, var det därför svårt att förstå allt som hade hänt där. Det gick inte att föreställa sig allt hemskt som hade pågått där. Som t.ex. när man såg allt hår, skor från tusentals människor, glasögon och giftburkarna som de använde i gaskamrarna. Då fick jag en riktigt konstig känsla, som jag aldrig känt förut.

Auschwitzlägret var uppdelat i ”block”. Det var tvåvånings tegelhus i långa rader, geggiga grusgångar att gå på och två taggtrådsstängsel som gick parallellt med varandra runt hela området. Det fanns ett utrymme emellan stängslen. Om det kom människor igenom första stängslet som försökte fly, då blev de ihjälskjutna emellan de två stängslen.

 

Hela upplevelsen var väldigt chockerande. Ibland förstod man, och ibland kunde man inte alls tro att detta hänt. Det kom många känslor samtidigt. Man fick en sådan ilska inom sig, för man förstod inte hur en människa hade kunnat göra så här mot så många. Sedan kände man också ett enormt medlidande med alla som hade råkat utför detta. Tankarna rusade väldigt mycket när vi var i de två lägren, att det kanske lika gärna hade kunnat vara en själv, om man levt då. Känslan av ångest och panik spred sig snabbt inom mig.

Vi gick in i en av gaskamrarna, vi var runt 30 personer. Vi fyllde en fjärdedel av dess kapacitet. När koncentrationslägren var i bruk, brukade de tränga in 900 personer i taget i kamrarna. Guiden berättade att bebisarna och småbarnen hamnade underst eftersom alla människor började kravla på varandra i panik när de kände att utgångarna var låsta och hörde gas sprutas in i rummet. Ibland överlevde då barnen, eftersom gasen inte kom åt längst nere på golvet.

När rundvandringen inne i Auschwitz var slut, så åt vi. Efter maten fortsatte vi till Birkenau. När vi kom dit var det första intrycket att det var väldigt stort. Det var precis så man kunde se till andra sidan. Den engelsktalande guiden, som visade oss runt, förde oss till de gemensamma toaletterna. De bestod av ungefär 50 hål på rad, där fångarna fick sitta och göra sina behov. Toaletterna skulle rengöras ibland också. Det var det mest eftertraktade jobbet, eftersom man fick tvätta sig oftare. Fångarna fick bära avföringen med sina bara händer bort till skogen. Det är en lång sträcka, även jag som hade fått tillräckligt med sömn och mat, blev trött av att gå den biten de gick. Koncentrationslägret bestod av långa våta gräsplättar, gamla tegelhus, raserade tegelhus, långa järnvägsspår som gick in i lägret, höga utsiktstorn, minnesstenar som hade ingraverad text, ruiner, tågvagnar som de har gjort i ordning, hus med duschar och höga taggtrådsstängsel. Stängslen var inböjda så att det inte gick att klättra över. Dock kom man knappast över, i alla fall inte när lägret användes, så fort någon försökte klättra upp fick man så hög spänning genom kroppen att man dog. Det var varmt att gå runt där, för det är betydligt varmare i Polen än i Sverige.

Jag tycker denna resa var väldigt intressant, man har lärt sig något för livet. Innan har man bara hört och läst om det, men nu fick man se det med egna ögon. Det kändes verkligen värt att samla ihop pengar till denna resa. Alla de känslorna man fick där, får man ingen annanstans.

Auschwitz och Birkenau.

Under våran Polenresa besökte vi bland annat koncentrationslägret Auschwitz. Vi var tvungna att färdas med buss från hotellet till Auschwitz eftersom det låg en bit i från och under bussresan var det ovanligt tyst och det kändes som att alla byggde upp sin egen inställning till vad som vi snart skulle få se. När vi kommit fram till lägret regnade det lätt och röd gula höstlöv låg utströdda över den vattenfyllda marken. Vi samlades utanför en stor tegelbyggnad och gick sedan ,efter varandra, in i huset. Vi blev indelade i 2 olika grupper och tilldelade ett par hörlurar och en liten fyrkantig dosa och med hjälp av dem skulle vi hålla kontakten med guiden under turen genom koncentratonslägret Auschwitz.

När vi klev ut från tegelhuset var det som att kliva in i en annan värld och även fast det var fullt med andra skolklasser runt oss och jag hade mina kompisar runt om mig kändes det som om jag var ensam. Och en gnagande känsla av att aldrig bli glad igen smög sig på mig.

Vi följde guiden över en grusig gång som ledde bort från huset vi precis lämnat och vi kom nu längre och längre bort i från det trafikerade Polen. Till höger om oss fanns en lång byggnad med flera skortstenar och vi fick förklarat för oss att det använts som matsal där judarna hade fått slita för att laga maten som de sedan knappt skulle få smaka på.

Vi gav oss längre in i lägret för att fortsätta utforska resterna utav många judars liv under andra världskriget.

När vi gick där genom de olika barackerna slog det mig att just där jag satte mina fötter har kanske en 20kg's 30 åring blivit utsliten genom jobb, inte tillräckligt med mat och sedan gasats ihjäl eller slagen till döds. Bara för nazisternas snedvridna syn på en viss människogrupp.

Auschwitsz var ungefär som ett museeum. I de olika barackerna fanns bevarade saker från de människor som bott där. Glasögon, nycklar, borstar, skor, resväskor och till och med deras hår!

Skorna från judarna i lägret. Ett rum med två glaspartier på varje sida fyllda med skor från golv till tak.

 

 

Det som jag reagerade mest på var att man kunde se märken från alla människor som varit där. Inte bara alla saker för sakerna är ju på något sätt inte så personligt men att man kunde se spår från allt folk som gått på golven och rivmärken i väggarna. Golven var ojämna och trapporna var buckliga och nästan omöjliga att gå stadigt i tack vare alla hundratusentals bara fötter som gått över dem.

Våran resa fortsatte och vi var nu på väg till Birkenau. Det första man såg av detta gigantiska koncentrationslägret var järnvägen. Den fortsatte in i lägret och jag kunde inte urskilja vart den tog slut. Men jag visste att detta var järnvägen de använt för att skicka in judarna i lägret och jag kommer i håg att jag genast fick ont i magen av bara tanken på detta.

Det första vi gjorde när vi kom till Birkenau var att gå upp i ett torn med utsikten över alla tegelbyggnaderna som stod uppställda över en gräsbelagd åker. Den fortsatte så långt att man inte kunde urskilja var det tog stopp. Barackerna som fanns här var lägre men mycket längre och man fick intrycket av att detta lägret bara använts för en sak och det var att utrota judarna. Auschwitz kändes mer som ett läger där de fick arbeta men i Birkenau var det bara ett enormt utrotningsläger där de plågade judarna och sedan gasade i hjäl dem om de inte skickades direkt till gaskammarna. Vi följde järnvägen och mitt på den stod en tågvagn och våran guide berättade att den stod där för att man skulle minnas judarna som hade skickats dit mot sin död. På sidan av vagnen stod ljus och blommor från anhöriga till de som dödats i lägret och allting kändes mer riktigt för mig just då.

Vi gick vidare genom Birkenau och något utav det sista vi gjorde innan vi lämnade lägret var att få se på de allra sista sakerna som nazisterna försökte bränna upp från lägret. Det var saker som knappar från skjortor, gafflar. Skålar, glas osv. Guiden berättade att det inte var tänkt att bränna dessa saker utan att de egentligen skulle skickats till Berlin och där skulle man sålt dem för att sedan kunna tjäna pengar på alla dem dödat. Men när folket lyckades ”vinna” över nazisterna och Hitler tagit självmord fick de panik och försökte bränna de men man lyckades rädda sakerna och har sedan dess bevarat dem.

Men det allra sista vi gjorde var att gå in i ett rum som var fyllt med tavlor. Överallt fanns tavlor med namn och datum under. Guiden förklarade att dessa bilder blivit skickade dit efter, av anhöriga till alla människorna som dödats i lägret. Alltså var alla dem tavlorna ansikten på människorna som en gång funnits där. Minnen på personer som aldrig skulle komma tillbaka. Och tavlorna var ett sätt att hedra dem för allt som de fått gått igenom.

bilder på människorna som funnits i konceentrationslägret.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förtsta bilden är ”dödsväggen” man duschade pojkarna och skickade sedan ut dem genom en liten dörr för att sedan bli skjutna mot denna väggen.Andra bilden föreställer toaletterna i Birkenau. Att arbeta med att skyffla ut all avföring med sina bara händer ansågs som ett utav de bästa jobben tack vare att man då fick duscha oftare än de andra i lägret.

Auschwitz

I polen var vi på koncentrationslägret Auschwitz. Jag tyckte de var väldigt intressant.

De var lite rörande när man såg allt hår, skor, glasögon osv från fångarna, men jag trodde det skulle vara värre.

Gaskammaren var inte så speciellt som jag trodde.

Jag tänkte knappt på att vi ens gick in i den.

Sen var våran guide inte jättebra heller för vi fick en polsk guide med en svensk tolk.

Det var väldigt rörigt o man förstod inte så mycket.

Sen när vi kom till Birkenao så var många väldigt trötta och då hade vi inte heller en radio som hon prata genom som vi hade på första stället så de var mycket svårare att höra och förstå.

Så jag gick en bit efter guiden och diskuterade med en namnlös kollega hur man skulle kunna rymma därifrån som fånge.

Men de var ganska hemskt att se hur de bodde så många på så liten yta.

Men det var samtidigt svårt att förstå allt när det mesta var nerbrunnet.

Men jag kommer ändå nog komma ihåg detta besöket!

Författare, Emil Hultgren 9B

Besöket i Auschwitz

Från Krakow till Auschwitz/Auschwitz Birkenau tog det ungefär en timma med buss. Vi blev guidade i 6 timmar sammanlagt. Jag hade hört från många att det var hemskt men jag hade inte förväntat mig detta, men jag visste inte hur det såg ut eller hur jag skulle reagera. Jag var ganska nervös innan, för att jag visste att det skulle vara hemskt. Att vara på samma ställe där tusental människor dog. Det första vi fick se var en skylt eller port på tyska där det stod ¨arbeit macht frei¨ som betyder arbete gör dig fri, vilket vi nu vet inte är sant. Tyskarna lurade judarna att arbeta hårt för att kunna bli utsläppta. Vi var där ganska tidigt på förmiddagen. Vädret gjorde intrycket ännu värre, det var molnigt och grått. Vi var uppdelade i två grupper, min grupp hade en svensk guide medan andra gruppen fick engelsk guide. Eftersom att det var stort och mycket med folk i Auschwitz fick vi varsin headset så att vi kunde höra guiden.

Porten ¨Arbeit Macht Frei¨

Vi började med att besöka sovsalarna som var omgjorda till museum om förintelsen. De var stora hus där det hade bott över hundra människor. I varje hus var det olika saker. Vi fick se fångarnas ägodelar som t.ex glasögon, skor, lösben, köks prylar, hår, mm. Det var stora högar med deras saker. Jag kunde faktiskt inte förstå att det hade hänt på riktigt och att vi är där och ser dessa saker. Jag tror att många av oss blev rörda.

 Vi fick även se bilder på några av fångarna. De var riktigt smala. Guiden berättade att de fick endast 200 kalorier per dag, vi fick även se på hur deras mat såg ut, vad de åt. De fick äta en skål med grönsakssoppa, en bit bröd och kaffe, så såg deras mat ut varje dag. Det var en pojke som var 14 år och en kvinna i 30 års åldern, pojken vägde endast 12 kilo medan kvinnan vägde 23 kg, innan hon kom till lägret vägde hon 75 kg – en sån viktskillnad. Jag tror att många av oss blev riktigt chockade när vi fick se på bilderna, att man kunde bli så smal.

Vi fick också se gaskammaren där många av fångarna dog och sen ett krematorium där deras kroppar brändes. Efter allt detta hemska åt vi lunch.

De stora husen som nu är ett museum

Några av deras saker.

Efter lunch skulle vi besöka Birkenau, så vi satte oss på bussen. Det låg 3 minuter resa från Auschwitz.

Det var stort, riktigt stort, det var större än Auschwitz. Jag trodde inte att det skulle vara så stort, det var mycket större än vad jag hade tänkt mig. Vi fick gå genom hela området, det var rätt jobbigt eftersom det var så stort och det kändes som att det aldrig tog slut. Vi gick in i olika sovsalar, i en säng skulle 12 personer sova. Sjukdomar kunde lätt sprida sig. Det fanns en tågräls där de kunde transportera judarna i små vagnar. Många av människorna som besökte platsen la vackra blommor och ljus vid vagnen.

Sovplatserna där 12 personer fick trängas på en litet yta.

Tågrälsen.

Det var ett hus vi besökte, där de nyankomna blev avlusade och det fanns även stora ugnar där tusentals lik brändes. Jag tycket att det var både hemskt och konstigt att vara på samma plats där tusentals människor avled och kremerades.

Efter det fortsatte vi till de krossade gaskamrarna, eftersom alla var trötta i benen fick vi vila en stund, där minnesplatsen låg. Där fanns det statyer och gravar, det stod även på olika språk, där hade de lagt vackra blommor, efter pausen gick vi vidare. Vi fick se hur fångarna gick på toaletten, det var ett stort hål där de kunde göra sina behov, för att kunna rengöra dem fick de tömma hålet. Många av fångarna klarade inte av lukten där, jag förstår dem.  Guidade turen ledde mot sitt slut och jag tror att många av oss längtade efter att kunna sitta på bussen, där många av oss somnade av trötthet.

De förfallna gaskammarna

Att få se hur de levde och inte bara höra detta på historia lektionerna, blev allt mer trovärdigt. Många människor bröt ihop och många höll sina poker face. Jag tror att många av besökarna hade släktingar som dog under förintelsen. Tänk att många av dem som var i vår ålder hade inte friheten som vi har. Resan var väldigt lärorik och en händelse/upplevelse som man aldrig kommer att glömma. 

Minnesplatsen.