Auschwitz och Birkenau.

Under våran Polenresa besökte vi bland annat koncentrationslägret Auschwitz. Vi var tvungna att färdas med buss från hotellet till Auschwitz eftersom det låg en bit i från och under bussresan var det ovanligt tyst och det kändes som att alla byggde upp sin egen inställning till vad som vi snart skulle få se. När vi kommit fram till lägret regnade det lätt och röd gula höstlöv låg utströdda över den vattenfyllda marken. Vi samlades utanför en stor tegelbyggnad och gick sedan ,efter varandra, in i huset. Vi blev indelade i 2 olika grupper och tilldelade ett par hörlurar och en liten fyrkantig dosa och med hjälp av dem skulle vi hålla kontakten med guiden under turen genom koncentratonslägret Auschwitz.

När vi klev ut från tegelhuset var det som att kliva in i en annan värld och även fast det var fullt med andra skolklasser runt oss och jag hade mina kompisar runt om mig kändes det som om jag var ensam. Och en gnagande känsla av att aldrig bli glad igen smög sig på mig.

Vi följde guiden över en grusig gång som ledde bort från huset vi precis lämnat och vi kom nu längre och längre bort i från det trafikerade Polen. Till höger om oss fanns en lång byggnad med flera skortstenar och vi fick förklarat för oss att det använts som matsal där judarna hade fått slita för att laga maten som de sedan knappt skulle få smaka på.

Vi gav oss längre in i lägret för att fortsätta utforska resterna utav många judars liv under andra världskriget.

När vi gick där genom de olika barackerna slog det mig att just där jag satte mina fötter har kanske en 20kg's 30 åring blivit utsliten genom jobb, inte tillräckligt med mat och sedan gasats ihjäl eller slagen till döds. Bara för nazisternas snedvridna syn på en viss människogrupp.

Auschwitsz var ungefär som ett museeum. I de olika barackerna fanns bevarade saker från de människor som bott där. Glasögon, nycklar, borstar, skor, resväskor och till och med deras hår!

Skorna från judarna i lägret. Ett rum med två glaspartier på varje sida fyllda med skor från golv till tak.

 

 

Det som jag reagerade mest på var att man kunde se märken från alla människor som varit där. Inte bara alla saker för sakerna är ju på något sätt inte så personligt men att man kunde se spår från allt folk som gått på golven och rivmärken i väggarna. Golven var ojämna och trapporna var buckliga och nästan omöjliga att gå stadigt i tack vare alla hundratusentals bara fötter som gått över dem.

Våran resa fortsatte och vi var nu på väg till Birkenau. Det första man såg av detta gigantiska koncentrationslägret var järnvägen. Den fortsatte in i lägret och jag kunde inte urskilja vart den tog slut. Men jag visste att detta var järnvägen de använt för att skicka in judarna i lägret och jag kommer i håg att jag genast fick ont i magen av bara tanken på detta.

Det första vi gjorde när vi kom till Birkenau var att gå upp i ett torn med utsikten över alla tegelbyggnaderna som stod uppställda över en gräsbelagd åker. Den fortsatte så långt att man inte kunde urskilja var det tog stopp. Barackerna som fanns här var lägre men mycket längre och man fick intrycket av att detta lägret bara använts för en sak och det var att utrota judarna. Auschwitz kändes mer som ett läger där de fick arbeta men i Birkenau var det bara ett enormt utrotningsläger där de plågade judarna och sedan gasade i hjäl dem om de inte skickades direkt till gaskammarna. Vi följde järnvägen och mitt på den stod en tågvagn och våran guide berättade att den stod där för att man skulle minnas judarna som hade skickats dit mot sin död. På sidan av vagnen stod ljus och blommor från anhöriga till de som dödats i lägret och allting kändes mer riktigt för mig just då.

Vi gick vidare genom Birkenau och något utav det sista vi gjorde innan vi lämnade lägret var att få se på de allra sista sakerna som nazisterna försökte bränna upp från lägret. Det var saker som knappar från skjortor, gafflar. Skålar, glas osv. Guiden berättade att det inte var tänkt att bränna dessa saker utan att de egentligen skulle skickats till Berlin och där skulle man sålt dem för att sedan kunna tjäna pengar på alla dem dödat. Men när folket lyckades ”vinna” över nazisterna och Hitler tagit självmord fick de panik och försökte bränna de men man lyckades rädda sakerna och har sedan dess bevarat dem.

Men det allra sista vi gjorde var att gå in i ett rum som var fyllt med tavlor. Överallt fanns tavlor med namn och datum under. Guiden förklarade att dessa bilder blivit skickade dit efter, av anhöriga till alla människorna som dödats i lägret. Alltså var alla dem tavlorna ansikten på människorna som en gång funnits där. Minnen på personer som aldrig skulle komma tillbaka. Och tavlorna var ett sätt att hedra dem för allt som de fått gått igenom.

bilder på människorna som funnits i konceentrationslägret.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Förtsta bilden är ”dödsväggen” man duschade pojkarna och skickade sedan ut dem genom en liten dörr för att sedan bli skjutna mot denna väggen.Andra bilden föreställer toaletterna i Birkenau. Att arbeta med att skyffla ut all avföring med sina bara händer ansågs som ett utav de bästa jobben tack vare att man då fick duscha oftare än de andra i lägret.