Auschwitz-Birkenau

Dagen efter vår ankomst till Kraków blev vi väckta klockan sju, åt frukost på hotellet och gjorde oss i ordning för resan till Auschwitz-Birkenau.

På vägen dit funderade jag på hur jag skulle reagera på det vi skulle få uppleva, vad jag skulle känna och tänka om det och om jag verkligen skulle fatta att allt hade hänt på riktigt.
 I Auschwitz 1 använde vi hörlurar för att bättre kunna lyssna på vår guide, som pratade i en mikrofon. Vi hade blivit indelade i två grupper och min grupp hade en engelsktalande guide.

 När vi närmade oss den berömda skylten "Arbeit macht freit" tror jag att jag bättre förstod att vi verkligen befann oss här, i förintelselägret Auschwitz, efter två och ett halvt år av väntan på denna resa.
 Jag ville ta så många bilder jag kunde, så att jag kunde vara med och föreviga vår upplevelse, dokumentera denna brutalitet som människorna i lägren blivit utsatta för och se det som mitt bidrag till minnena av Förintelsen. Eftersom det finns personer som överlevt dessa händelser och som berättat sina historier om lägren, så är det viktigt med dokumentationerna av det, för en dag finns inte dessa människor längre och då ligger ansvaret på oss att föra vidare kunskapen om vad som verkligen hände i dödslägren.

Jag tyckte att allt kändes overkligt, som i en dröm. Alla brutala handlingar fångarna utsattes för där, och att nazisterna kunde hata alla judar och andra "icke-arier" så mycket, var bara...obegripligt.
Med egna ögon såg vi de baracker och dess enkelt byggda sängar där hundratals fångar tvingats trängas med varann om nätterna, vi såg toaletterna som bara var betongbänkar med massa hål, och vi fick höra flera groteska berättelser av guiden och i husen (s.k "block") i Auschwitz 1  fick vi se de tillvaratagna ägodelarna från de nykomna fångarna; flera ton skor, massor av avrakat hår och saker som borstar, kannor, kastruller, glasögon, väskor och även proteser som man tagit tillvara. Där fanns även många bilder på väggarna, flera stycken var på rad med de nykomna fångarnas ansikten på.

När vi kom till Birkenau (Auschwitz 2) var nog det första jag tänkte på taggtråden. Den omringade hela det stora lägret och var väldigt hög. Den gav mig en obehaglig känsla, och jag tänkte på hur fångar kanske tittat ut, bortom stängslet och tänkt hur friheten var så nära men ändå så långt borta, utom räckhåll på grund av taggtråden och vakttornens vakande öga.

Birkenau var riktigt gigantiskt. Det var verkligen stort, mycket större än jag trott. Under vår guidade tur gick vi långa sträckor för att komma till olika viktiga platser, men ändå fick vi bara se en ganska liten del av lägret.

Även om turen gjorde oss trötta, så tycker jag att vi fått vara med om något vi verkligen kommer minnas. Det var ganska lärorikt och gjorde nog så att vi reflekterade lite mer över rasism och hur det kan gå överstyr.
Ett citat som stod på väggen i ett av blocken var: "The one who does not remember history is bound to live through it again", vilket jag tycker stämmer, och att det är något vi borde komma ihåg.