Reseskildring

Jag minns just denna morgon väldigt tydligt. Det var tystare i bussen än vanligt och stämningen var annorlunda. Kanske berodde de på att vi alla var trötta eller var det nervositeten inför det vi snart skulle få uppleva. Jag kommer ihåg hur förväntansfull jag var men samtidigt rädd för hur jag skulle reagera .

 Vi hade sedan innan blivit indelade i olika grupper och vår grupp fick en svensktalande guide. Utrustade med hörlurar gick vi mot den ingången och porten som prydde namnet ”Arbeit macht freit”. När jag väl klivit igenom den in till lägret kände jag hur mina känslor gick från förväntansfulla till tomma. Det var så svårt att föreställa sig allt som hade hänt på just denna plats, hur människor kunde leva under sådana förhållanden och hur man kunde bli behandlad på ett sådant fruktansvärt sätt. Samtidigt som jag gick bland rummen som var fyllda av gammal levnads rester från olika människor slog de mig att de som kom dit för att ”jobba” inte visste mer än jag. De visste inte vad de hade att förvänta sig, hur de skulle se ut, eller vad som skulle hända med dem. Att varje dag leva i rädsla, hunger och utmattning. Att plötsligt bli i-fråntaget deras liv och det de en gång hade kallat ”mitt ”blev istället deras. Det som skrämde mig mest var den höga taggtråden. På något sätt var det så psykande och så distraherande. För varje gång vi lämnat ett hus (eller block som det kallades) för att gå till ett annat var taggtråd det ända jag kunde se, det sträckte sig flera meter högt och inhägnade området med obehag. Jag ryser bara jag tänker på det.

Husen som var gjorda av tegelsten var nu omgjort till museum och täckte den leriga marken. Alla såg nästan identiska ut både på insidan som på utsidan. Porträtten på fångarna, de utslitna och ojämna trapporna, de trista fasaderna och de blå målade rummen. Verkligen hann i kapp mig först när jag i ett av huset fick se människornas gamla tillhörigheter. I stora glas montrar fylldes gammalt hår, skor, resväskor, leksaker och kläder. Tystnaden hade lagt sig precis som de tunga molnen utanför och sakta men säkert fortsatte vi ut och in till nästa. Block nummer 11 var fylld av olika fotografier på hundratals fångar. Det var otäcka och avskyvärda bilder på små magra flickor och pojkar. Det var nästan för mycket att ta in. Väl framme vid gaskamrarna såg vi andra grupper som kom ut med sorgsna och ganska vilsna blickar, det gjorde mig ännu mera skrämd. Vad skulle jag få möta där inne? Där inne var det mörkt och ganska kyligt. Allt var slitet och flera av ugnarna där man tidigare hade bränt kropparna stod fortfarande uppradade. Man kunde se spår av klösmärken längs med väggarna och Jag försökte verkligen föreställa mig hur de skulle vara om jag plötsligt dragits tillbaka i tiden och omedvetande inväntat min död med 100 tals andra människor. Usch, jag blir illa till mods bara jag tänker på det. Efter det omtumlande besöket där inne var jag lättad över att komma ut i friska luften igen. Det var skönt att få ta lunch efter det och bryta isen, sätta sig med sina kompisar och prata igen.  Jag tror samtidigt att vi inte riktigt hade hunnit smälta det vi ca 20 minuter tidigare hade fått se och erfara.

När lunchen, som en form av ett dagiskalas på McDonald’s var över begav vi oss vidare med buss till det största lägret Birkenau som låg bara 5 minuter därifrån. Vi samlades i våra grupper igen och vid den här tiden hade jag börjat bli trött efter att ha gått i 3 timmar och stannat var 5:e minut. Det var mycket större än vad jag någonsin skulle kunna föreställa mig. Vilket håll man än tittade åt fanns det inget slut och vägen längs barackerna kändes bara längre och längre för varje steg jag tog. Vår guide visade oss en av barackerna där folk tidigare hade sovit. Loft sängarna kunde inte ha varit mer än 5 kvadratmeter och där skulle de tydligen fått plats med upp till 12 personer, ofattbart . Inne i en lada där det tidigare funnits hästar och kor fanns deras toaletter. Toaletterna fick alla dela på, kvinnor som män. De såg inte speciellt fräscha ut och tanken på att göra sina behov med andra var bara äcklande, lite som om att jag fick lust att hålla för näsan . Det var ungefär som sådana hål man hade på medeltiden, fast Ingjutna på en lång betongrad.

Nästan svimfärdig, törstig och trött efter ytterligare 3 timmar började vår guidning genom Auschwitz-Birkenau lida mot sitt slut. Det sista jag såg innan jag vände mig om för att gå tillbaka till bussen var den långa tågrälsen som gick igenom hela lägret . Jag kunde inte utskilja vart den tog slut men någonstans där borta levde fortfarande människornas hopp kvar.

Så här i efterhand känns det konstigt att ha gått där de stod och att fått tagit del av vår historia och hålla den i liv, det var så mäktigt på något sätt. Jag rekommenderar verkligen att besöka denna plats. Det kanske är jobbigt att se men det är en erfarenhet för livet.