Vistelsen i Auschwitz-Birkenau!

Vi åkte buss först till Auschwitz och sedan till Birkenau. Innan vi skulle anlända sade lärarna att vi skulle förbereda oss känslomässigt inför vad vi skulle möta. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förbereda mina känslor, eftersom jag aldrig hade upplevt något sådant här tidigare. När vi kom dit, var det därför svårt att förstå allt som hade hänt där. Det gick inte att föreställa sig allt hemskt som hade pågått där. Som t.ex. när man såg allt hår, skor från tusentals människor, glasögon och giftburkarna som de använde i gaskamrarna. Då fick jag en riktigt konstig känsla, som jag aldrig känt förut.

Auschwitzlägret var uppdelat i ”block”. Det var tvåvånings tegelhus i långa rader, geggiga grusgångar att gå på och två taggtrådsstängsel som gick parallellt med varandra runt hela området. Det fanns ett utrymme emellan stängslen. Om det kom människor igenom första stängslet som försökte fly, då blev de ihjälskjutna emellan de två stängslen.

 

Hela upplevelsen var väldigt chockerande. Ibland förstod man, och ibland kunde man inte alls tro att detta hänt. Det kom många känslor samtidigt. Man fick en sådan ilska inom sig, för man förstod inte hur en människa hade kunnat göra så här mot så många. Sedan kände man också ett enormt medlidande med alla som hade råkat utför detta. Tankarna rusade väldigt mycket när vi var i de två lägren, att det kanske lika gärna hade kunnat vara en själv, om man levt då. Känslan av ångest och panik spred sig snabbt inom mig.

Vi gick in i en av gaskamrarna, vi var runt 30 personer. Vi fyllde en fjärdedel av dess kapacitet. När koncentrationslägren var i bruk, brukade de tränga in 900 personer i taget i kamrarna. Guiden berättade att bebisarna och småbarnen hamnade underst eftersom alla människor började kravla på varandra i panik när de kände att utgångarna var låsta och hörde gas sprutas in i rummet. Ibland överlevde då barnen, eftersom gasen inte kom åt längst nere på golvet.

När rundvandringen inne i Auschwitz var slut, så åt vi. Efter maten fortsatte vi till Birkenau. När vi kom dit var det första intrycket att det var väldigt stort. Det var precis så man kunde se till andra sidan. Den engelsktalande guiden, som visade oss runt, förde oss till de gemensamma toaletterna. De bestod av ungefär 50 hål på rad, där fångarna fick sitta och göra sina behov. Toaletterna skulle rengöras ibland också. Det var det mest eftertraktade jobbet, eftersom man fick tvätta sig oftare. Fångarna fick bära avföringen med sina bara händer bort till skogen. Det är en lång sträcka, även jag som hade fått tillräckligt med sömn och mat, blev trött av att gå den biten de gick. Koncentrationslägret bestod av långa våta gräsplättar, gamla tegelhus, raserade tegelhus, långa järnvägsspår som gick in i lägret, höga utsiktstorn, minnesstenar som hade ingraverad text, ruiner, tågvagnar som de har gjort i ordning, hus med duschar och höga taggtrådsstängsel. Stängslen var inböjda så att det inte gick att klättra över. Dock kom man knappast över, i alla fall inte när lägret användes, så fort någon försökte klättra upp fick man så hög spänning genom kroppen att man dog. Det var varmt att gå runt där, för det är betydligt varmare i Polen än i Sverige.

Jag tycker denna resa var väldigt intressant, man har lärt sig något för livet. Innan har man bara hört och läst om det, men nu fick man se det med egna ögon. Det kändes verkligen värt att samla ihop pengar till denna resa. Alla de känslorna man fick där, får man ingen annanstans.