”Arbeit macht frei”, det var orden vi läste på skylten till Auschwitz. Det är tyska för ”arbeta mot frihet”, en stor lögn! Ingen av fångarna i Auschwitz blev någonsin släppt på grund utav att ha arbetat bra. Innan vi anlände till Auschwitz hade vi blivit indelade i grupper som vi nu gick i, med en guide per grupp. Min grupp hade en engelsktalande guide och den andra hade en svenskspråkig. Det störde mig inte ett dugg, jag hade snarare lättare att förstå den engelska bättre på grund av att den svenskspråkiga bröt grovt på polska.
Vi fick varsin dosa och hörlurar till den som var kopplad till en mikrofon på vår guides jacka så att vi enkelt kunde höra vad hon sa. Detta tycker jag var jättebra. Man kunde gå lite mer fritt och ändå höra allt som sades utav guiden. Sådant tycker jag att vi skulle använda oss av mer i Sverige, en liten detalj som gör att ljudnivån runt om sjunker radikalt då alla guider slipper skrika för att göra sig hörda. Det vi hörde i lurarna tycker jag också var intressant, eller snarare skrämmande i de flesta fallen.
Det var ganska känslomässigt att gå omkring där men absolut inte så mycket som jag trodde att det skulle vara. Jag tror att det kan vara så enkelt att jag inte förstår. Förstår inte riktigt att det har hänt och vad som hänt. De enda som egentligen kan förstå vad som hänt är nog de som själva suttit i utrotningsläger. Att jag inte förstod riktigt gjorde att jag inte helt fick ut vad jag egentligen skulle ha velat under vistelsen i koncentrationslägret. Men trots detta blev jag som jag tidigare nämnde lite påverkad, mer utav Auschwitz än Birkenau faktiskt. Detta faktum tror jag beror på att Auschwitz helt enkelt var mindre, mer kompakt på något sätt. Birkenau var så gigantisk att man knappt kunde greppa det.
Ingången till Auschwitz, arbeit macht frei
Tillbaka till besökets början, Auschwitz påminde mig om gamla engelska arbetarkvarter från 1800-talet. Husen som fångarna bodde i var uppställda i numrerade, raka rader och alla hus såg identiska ut. Utom siffran som angav vilken utav de många byggnader som var vilken. När jag gick omkring i lägret tyckte jag att den typiska ”tyska ordningen” speglades mycket i lägret. Att allt som jag tidigare skrev stod i strikta mönster med en klar ordning. Tillsammans med guiden fick vi där gå in i flera rum som fångarna bodde i. De bodde i små trånga rum med trevåningssängar. Där kunde man i vissa fall få sova upp till 15 personer på en våning av sängen! Hygienen var kass och sjukdomar flödade. Guiden berättade för oss att maten de åt var så vidrig att nya fångar sällan ens rörde den. De började äta den först när de var så hungriga att det inte fanns något val.
Husen där fångarna bodde
Vi fick även besöka en gaskammare. Den låg under jord, förmodligen för att dölja den för fångar och allmänheten. Vi var cirka 30 personer inne i gaskammaren, det var inte trångt men det var heller inte superrymligt. Där fick vi reda på att det gasades ihjäl 900 personer samtidigt! Det är 30 gånger fler än oss! Det ger en liten bild om hur många som dödades i koncentrationsläger och hur effektivt det gjordes. Det fanns inte tal om medmänsklighet, här såg man på fångarna som djur som skulle till slakt. Jag kan inte förstå vilka som skulle kunna bedriva detta. De måste ha varit helt hjärntvättade! Jag hoppas i alla fall inte att folk vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna göra något sådant!
Dödsmuren, här sköts fångar ihjäl av nazister. Det är nu en minnesplats.
Men Auschwitz är ju nu inte bara ett gammalt utrotningsläger, utan numera också ett museum där mycket saker är bevarade från kriget. Det fanns till exempel stora mängder hår kvar i montrar som nazisterna rakat av fångarna. Nazisterna skickade iväg bland annat håret till sin industri för att kunna producera det de behövde. Till exempel använde de håret till tillverkning av textiler. Anledningen till att det fortfarande fanns kvar hår på Auschwitz, fick jag veta efter att ha frågat guiden, är att ryssarna som befriade fångarna i bland annat Auschwitz, kom så fort. De tog sig fram genom dåtida Tyskland med sådan fart att tyskarna varken hade tid till att skicka alla saker som var tänkta att skickas till deras fabriker, eller att förstöra bevisen från förintelsen. Den sistnämnda saken gjorde att vi nu kan vara helt säkra på att förintelsen verkligen ägt rum, vilket många, för det mesta folk som vill rentvå nazismen, förnekar. Med hjälp av överlevarnas vittnesmål har man kunnat få fram hur det var att befinna sig i ett koncentrationsläger.
Efter vårt besök på de båda koncentrationslägrarna åkte vi med bussen tillbaka till Krakow och hade lite fritid och åt sedan gemensam middag med hela årskursen. Efter det var det dags att gå och lägga sig, för trots allt var inte resan slut ännu.
På det stora hela tycker jag att det var ett givande besök. Ett besök som jag tycker fler skall göra åtminstone en gång i livet. Vi har alla ett gemensamt ansvar att föra vidare det som har hänt till kommande generationer så att det aldrig glöms bort eller upprepas.
Av: Gustav Hallberg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar